Etikettarkiv: huset på ön

Skärhamn vaknar

20 måndag Apr 2020

Posted by in huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Den är fysisk nu, saknaden. Den svider i ögonen, skruvar åt vid tinningarna, susar i öronen och manifesterar sig emellanåt som ett lätt tryck över bröstet. Ett snörp, liksom, när tankarna på mina fina handlar om hur tomt det är att inte ha planer på att träffa dem.

Där är de, några av dem, i Stockholm i april 2017. En knapp timme senare rådde totalt kaos i huvudstaden…

Det har aldrig hänt förut. I vanliga fall sätter L och jag oss med jämna mellanrum med våra respektive kalendrar för att uppdatera varandra om kommande resor. På prinsarnas väggkalender brukar det stå saker som L till Cph, E till Solna, Murviel, Dfs; det borde ha stått oslohelg, Gbg med S och E, jobbmöten, jobbresor, barnvakt, hundvakt, FF på Paradgatan, Murviel och en massa annat roligt som brukar trängas på kalenderbladen.

För all del brukar där också stå sådant som stressar och känns arbetssamt ibland men det har jag förträngt. Nu är den helt tom.

Jeg vil ud!

Jag har en wanderlust av sällan skådad dignitet.

Jag vill packa väskan, sätta mig bakom ratten och dra iväg.

Till de mina.

Till vänner.

Till Murviel.

Jag oroar mig för murvelhuset. Tänker på poolen som skulle fått en uppfräschning i vår och på köksfläkten som skulle ha levererats 21 mars. Den har inte ens lämnat huvudlagret, fick vi veta idag när vi äntligen fick tag på en faktisk person på Darty. Men det brådskar ändå inte för tillfället. Ingen får ändå åka till huset och ta emot den eller montera den.
Alla förberedelser inför sommarsäsongen som nu borde varit gjorda tänker jag på och på hur den av Benjamin och Bertrand omsorgsfullt ansade trädgården nu nog är alldeles vild och övervuxen igen.

Före ansningen…

Jag tänker att huset känner sig övergivet och inte alls förstår var vi håller hus. Att vi har gett upp om det. Det är förstås fånigt. Hus känner ingenting men de drabbas väldigt kvickt av ödehuskänsla när ingen befolkar dem. Ibland, när jag tillåter dysterheten att ta tag i mig, fantiserar jag om hur någon okänd kliver över tröskeln till huset, forcerar spindelväven och blir stående mitt i rester av det liv som inte levs där längre. Så som jag hört talas om att franska hus ibland överges när sista familjemedlemmen dör och inga arvingar finns som bryr sig om det.

Hjärnspöken överdriver för det mesta, jag vet.

Det är kanske ändå dags att be bygrannar gå och titta till huset igen, liksom att kamma till mig, skärpa mig och inse att det faktiskt bara är knappt en och en halv månad sedan jag var där.

Det känns längre sedan.

Den där overkliga, underliga känslan att det var bråttom att komma därifrån gör sig påmind, liksom insikten några dagar efter hemkomst att påskresan till Murviel inte skulle bli av. Jag tänker ofta på hur det kändes att åka därifrån då. Hur ledsen jag blir av påskbilder från tidigare år som nu dyker upp i mitt facebookflöde i en strid ström.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att det är ett slags sorgeprocess jag går igenom trots att ingen dött och ingen familjemedlem hittills drabbats. Trots att jag mitt i det kaos som omger oss känner viss trygghet. Ett lugn och ett vemod som fått mig att motvilligt stillna.

Men Skärhamn vaknar. De små säsongsbutikerna har öppnat och förbereder sig för sommarsäsong som om ingenting har hänt. Båtarna blir allt fler i småbåtshamnen och på vackra Athene rådde i helgen febril aktivitet.

Nylackade trädetaljer låg och glänste på kajen bredvid henne, ungdomar  klättrade vigt i hennes master, måsar gastade och det luktade tjära.

Filmiskt, idylliskt och välgörande framåtblickande. Förberedelser för en annan verklighet; en verklighet från förr som tränger sig på och kräver plats också i ett normalnu till synes inom räckhåll.

Så åts årets första mjukglass med lakritsströssel vid den turkosblå hamnbassängen,

vi for och köpte röd slamfärg till vår nya lilla bod och jag kröp runt och målade den i en för de här breddgraderna slösande varm sol.

En sjöbods-wannabe för utedynorna, redskap och möbler som inte gillar regn och som också den bär hopp om sommar och normalitet.

Det blir kanske en sommar på ön för första gången sedan 2011.  Den mentala förberedelsen för ett sådant scenario börjar så smått ta form i mitt huvud.

Fast samtidigt pratas det om möjlig flockimmunitet i Stockholm i maj och en återgång  till något  som kan börja likna normalitet i slutet av samma månad och hoppet väcks. Från Frankrike hörs  hur det planeras får en återgång till större frihet igen. Långsamt och försiktigt men dock.

Jag pratade med E i Oslo i eftermiddags och han frågade hur min priolista såg ut.

– Den är lätt, svarade jag. Först att träffa alla oavsett var. Kramas, prata, sitta uppe halva nätterna och bara titta på er. Beundra utsikten. Sen platsen; helst Murviel, såklart men annars Tjörn, Solna, Oslo, Göteborg, utan inbördes ordning.

Men jag skall faktiskt också se till att påminna mig om hur välgörande stillheten varit, vemodet till trots. Jag skall släppa på bromsen varligt och försiktigt. Vara tacksam för allt jag har och anstränga mig att stanna i det.
Skall jag ha rusat färdigt nu?
Om jag lyckas med det lär framgå av framtida blogginlägg.
Stay tuned!

Meditation…

Helgjobb

12 fredag Okt 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,


…betyder tidig revelj. Mycket tidigare än vad som är vanligt en alldeles ordinär lördag i slutet av september. Och fastän oändligt långa frukostar hör till en smått helig helgritual, så är det inte alldeles oävet att tvingas iväg över ön och att styra bilen mot Dingle och läsårets första öppna hus. I en formidabel soluppgång, skall tilläggas.

  • En ung besökare tröttnade på rektorns orerande…

Och tur är väl det, eftersom det varit mycket Dingle de senaste veckorna. Så mycket, faktiskt, att jag med resorna till prinsarna i Solna, med surret på modersmålsfronten och en del fix på hemmafronten inte alls hunnit med att blogga. Min adminsida vimlar därför av påbörjade utkast som hunnit bli en smula inaktuella, så nu får det bli en aldrig så liten exposé över sakernas nuvarande tillstånd istället.

Jag har haft en lugn fredag som nu börjar övergå i tidig kväll. Jag har visserligen jobbat hårt på hemmakontoret men ändå unnat mig en lång och nyttig frukost,

  • Favoritsmoothie…
  • … och hemmafrukost

Vi har fått flera nya elever på Dingle och vuxit ur kostymen. Skoj förstås, men det för med sig en del logistik. Mina närmaste påstår att jag låter lyrisk när jag berättar om Dingle och så är det nog. Det är svårt att inte falla i farstun över en liten gymnasieskola med så engagerad personal och med så mycket må-bra-vibbar som vår, trots både hårt arbete och kniven på strupen med jämna mellanrum.

Vi är gott och väl inne i ännu en höstsäsong nu. Det är mörkt på morgonen när jag rattar iväg och ordentlig skymning när jag kommer hem igen.

Om det tycker jag inte.

Men det är också brittsommarväder och häng med S;

Susanna på Redbergsberget

och det är trötta fötter efter lyckade dagar på gymnasiedagarna på Svenska mässan;

Dinglegymnasiets lilla pumpahörna på mässan

och det är både längtan efter och kärt återseende varje gång jag dundrar in hos prinsarna i Solna;

  • Bertil firar kanelbullens dag
  • Hembakt, förstås!
  • Bror tigger äpple av storebror
  • Brors nya gaddar!
  • När mamman somnar bredvid lilleman

På söndag är det dags igen. Då tågar jag till Solna innan jag ger mig av på en kort tripp till Murviel.

Hemma på ön råder numer alltmer ordning och snart, äntligen, återstår bara finliret. Den sista, riktigt stora surdegen tog vi hand om för två veckor sedan, när vi dök in i källarförrådet, städade, monterade lagerhyllor och packade upp de sista flyttkartongerna från flytten till ön för tre år sedan. Den rensningen har resulterat i behovet av ännu ett lass till tippen,

Tömda kartonger och allehanda junk blockerar tillfälligt ingången till garaget…

Rensningen bjöd också på överraskningar av allehanda slag, både av sådant som vi glömt bort att vi hade saknat och av sådant som vi helst hade sluppit upptäcka…

  • En söndertuggad och bortglömd favoritbok…
  • … och rester av små pälsförsedda marodörers bobyggariver.

När kartongerna med de söndertuggade kvarlevorna kastats ut, hittade vi vad vi tror och hoppas är marodörernas entrédörr:

Vi har sett spåren efter dem gång på gång utan att kunna förstå var någonstans de tagit sig in. Nu är entrédörren blockerad, all bråte borta och förrådet ett under av ordning och reda:

  • Före…
  • … under tiden…
  • och efter…
  • i bägge ändar av källarförrådet

Det är rent av så att det är lättare att andas för både oss och huset, så nu är vi förberedda inför nästa slask-, mörker-, storm- och innesittarsäsong. Att svänga in på vår lilla gata, se huset med solnedgången bakom och veta att vi inte längre har en lång to-do-lista att ägna helgerna åt, är inget mindre än en ordentlig lisa för själen.

Längst in i garaget står ett matbord i väntan på att få strippas ren från gammal flagnande plastfärg. Påsar med färgpigment för äggoljetempera väntar i en låda i tvättstugan på att få förvandla den bedagade skönheten till en möbel som platsar i det nyrenoverade vardagsrummet. En punkt på att-göra-listan förvisso, men i egenskap av det där eftertraktade finliret som kan vänta tills andan faller på.

Och vänta får det göra, åtminstone i några veckor, för nu skall jag som sagt ta den obligatoriska höst- och iordningställarturen till Murviel.

Snart, om ett par år, skall den där turen om hösten bli välgörande lång, är det tänkt. Det börjar bli dags – längtan måste stillas och en massa måsten är avbockade, även om några ännu återstår.

Och prinsarna?

De bor ju så att säga på vägen, om vägen tas via Skavsta. Och det gör den, alltsomoftast, eftersom det är trevligare med några nätter i min granny flat i Solna än timmar spenderade på flygplatser i väntan på anslutande flyg.

Jag borde kanske inte önska mig bättre förbindelser mellan Göteborg och Languedoc…?

Tjörnsk väderleksrapport

15 fredag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag träffade våra modersmålslärare i Stockholm igår. Klev upp klockan fyra, satte mig på tåget mot huvudstaden strax före sex och tillbringade sedan dagen på en av skolorna där jag tidigare varit rektor. Det blev en bra dag och jag somnade tvärt och nöjt på tåget på väg hem. Längs vägen piskade regnet mot tågfönstret i omgångar och kvällen var ruggig och höstmörk. Det känns tidigt med det där totala rusket och jag hade föredragit ännu en september som de två senaste på ön.

Havsbad i september 2015

Men det är bara att bita ihop.
Och bita ihop fick jag göra ordentligt igår kväll. I bilen på väg hem från stationen – en knapp timmes färd – meddelade L att åskan gick på Tjörn och att hunden var livrädd. Alltid jobbigt för det skräckslagna lilla livet men inget ovanligt, så jag rattade vidare och fortsatte lyssna på min ljudbok.
Det regnade men jag kände mig som vanligt innesluten och trygg i min stadiga bil av förnuftigt svenskt snitt. När jag tog av till sista vägsträckan mot Skärhamn tog det dock tvärstopp… Bilen framför mig hade börjat backa, så jag fick göra samma sak. I åtskilliga hundra meter, utan gatubelysning men dessbättre inte längre i något regn.
Så här i efterhand förundras jag över hur fullständigt dum i huvudet jag blev när ”autopiloten” fick kopplas ur. Jag fick ta en annan väg, höll på att köra rakt in i knähög översvämning på nästa gata men fann mig lyckligtvis i tid och slapp, tack vare den låga farten, bli sittande mitt i förödelsen.

Det är så här i efterhand inte ett dugg svårt att förstå hur bilar hamnar i pölar med vatten långt över motorhuven när vädret plötsligt och häftigt börjar bråka. Alldeles särskilt när du överrumplas på dina dagliga, jag-hittar-som-i-min-egen-bakficka-sträckor. Insikten om att koncentrationen är en annan där allt är välkänt, jämfört med vägsträckor som är inte bara besvärliga, utan också obekanta, slog mig först idag när läste rapporteringar från gårdagskvällen.

Idag skiner solen från en himmel som är lika blek som ett nylle efter en omgång av Montesumas hämnd. En typisk lugnet-efter-stormen-scen med en knappt märkbar krusning på havsytan men blöt asfalt fortfarande, trots flera timmars förlåtande sol.

Höst, alltså.
Med besked och oåterkalleligt.
Jag slås igen av hur vackert det är. Och fascinerande. Men så har jag heller inte en källare där allt ligger huller om buller efter gårdagens lika plötsliga som snabba översvämning i de mer låglänta delarna av Skärhamn. Jag tror inte att husägarna där kontemplativt blickar ut över det stilla havet och njuter av utsikten som jag. Hade det varit vi som drabbats, hade två års renoveringar gått om intet och då hade jag nog gett upp och hittat mig en lägenhet högt uppe på en kulle men i lä för framtida stormbyar och vänt havet och kusten ryggen. Någon väderbiten sjöbjörn lär det trots allt inte bli av mig.
Nästa vecka bär det som sagt av till Murviel. Det kan regna med besked där med.

Rue-Broussonnet-a-Montpellier, september 2014

Men också i Murviel ligger vårt hus högre än omgivningarna, i backen upp mot den medeltida cirkuladen. Risken för inondation just där räknas som låg. Nu blickar vi visserligen inte ut över nejden från vårt hus annat än från badrumsfönstret och fönstret i hallen, men att ha sin bostad lite upphöjd och med känslan av överblick över omgivningarna gör mig trygg.

Norska upphöjda, trygga barndomshoods i Tinn, Telemark

Ingen skräll, precis, utan mer allmänmänskligt. Lyxiga, strandnära lägen är moderna påfund av människor som inte funderat över vad vädret snabbt kan ställa till med. I det hänseendet visste man troligen bättre förr!

Elva grader och regn

04 söndag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Det regnar. Det är kallt. Strumporna är tillbaka på fötterna och golvvärmen i badrummen är på igen. Altanen ser åter skräpig och övergiven ut efter förra helgens futila försök att rädda paviljongen, som fått utstå vinterns både salta och hårda vinder. Nu står den där och väntar på att monteras ned för att göra plats för en ny torgmarkis, som får agera sol- och regnskydd tills en ny, mer vädertålig lösning är på plats.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det regnar, som sagt, så dagen har tillbringats inomhus. Jag läser inredningstidningar, får idéer och längtar efter att den pågående sovrumsrenoveringen skall vara klar. Jag känner mig lite vilsen utan tillgång till vare sig säng eller garderober; Loj sover på golvet i vardagsrummet,

… till Wildas stora förtjusning

jag slaggar på soffan och kläderna bor lite överallt…

Det får bli en ordentlig rensning när kläderna skall tillbaka i den nya, betydligt större och förhoppningsvis mer praktiska garderobslösningen är på plats.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gäller att passa på när irritationen över att inte ens badkaret är fredad zon när hemlösa kläder, lakan, dukar, väskor, skor, gardiner och allsköns annan bråte måste ha någonstans att ta vägen innan allt är klart.

Vi har en helg kvar hemma innan det är dags för avfärd till Murviel, alla de andra är intecknade. Med roliga saker, förvisso, men lite maxat känns det ändå. Renoveringen av sovrummen blev rejält försenad och två alldeles utmärkta långhelger har passerat utan att vi har kunnat ställa iordning. Jag kommer att vara lika trött inför semestern i år som alla andra år, för det står inte stilla på jobbfronten heller. Åsså är jag förkyld också. På tredje veckan.

Synd om mig är det dock inte på en fläck. Vi måste inte renovera. Jag måste inte flaxa runt. Det är ett val jag gör. Ett val som jag har den outsägliga turen att ännu kunna göra. Så i-landsproblem. I höst skall vi förhoppningsvis ägna oss åt att bo. Tredje året som fastboende på ön tar då sin början. Tillvaron som murvelhusägare är inne på sitt sjätte år och jag måste fortfarande nypa mig ibland i tacksamhet över det faktumet.