Jag träffade våra modersmålslärare i Stockholm igår. Klev upp klockan fyra, satte mig på tåget mot huvudstaden strax före sex och tillbringade sedan dagen på en av skolorna där jag tidigare varit rektor. Det blev en bra dag och jag somnade tvärt och nöjt på tåget på väg hem. Längs vägen piskade regnet mot tågfönstret i omgångar och kvällen var ruggig och höstmörk. Det känns tidigt med det där totala rusket och jag hade föredragit ännu en september som de två senaste på ön.

Men det är bara att bita ihop.
Och bita ihop fick jag göra ordentligt igår kväll. I bilen på väg hem från stationen – en knapp timmes färd – meddelade L att åskan gick på Tjörn och att hunden var livrädd. Alltid jobbigt för det skräckslagna lilla livet men inget ovanligt, så jag rattade vidare och fortsatte lyssna på min ljudbok.
Det regnade men jag kände mig som vanligt innesluten och trygg i min stadiga bil av förnuftigt svenskt snitt. När jag tog av till sista vägsträckan mot Skärhamn tog det dock tvärstopp… Bilen framför mig hade börjat backa, så jag fick göra samma sak. I åtskilliga hundra meter, utan gatubelysning men dessbättre inte längre i något regn.
Så här i efterhand förundras jag över hur fullständigt dum i huvudet jag blev när ”autopiloten” fick kopplas ur. Jag fick ta en annan väg, höll på att köra rakt in i knähög översvämning på nästa gata men fann mig lyckligtvis i tid och slapp, tack vare den låga farten, bli sittande mitt i förödelsen.

Det är så här i efterhand inte ett dugg svårt att förstå hur bilar hamnar i pölar med vatten långt över motorhuven när vädret plötsligt och häftigt börjar bråka. Alldeles särskilt när du överrumplas på dina dagliga, jag-hittar-som-i-min-egen-bakficka-sträckor. Insikten om att koncentrationen är en annan där allt är välkänt, jämfört med vägsträckor som är inte bara besvärliga, utan också obekanta, slog mig först idag när läste rapporteringar från gårdagskvällen.

Idag skiner solen från en himmel som är lika blek som ett nylle efter en omgång av Montesumas hämnd. En typisk lugnet-efter-stormen-scen med en knappt märkbar krusning på havsytan men blöt asfalt fortfarande, trots flera timmars förlåtande sol.

Höst, alltså.
Med besked och oåterkalleligt.
Jag slås igen av hur vackert det är. Och fascinerande. Men så har jag heller inte en källare där allt ligger huller om buller efter gårdagens lika plötsliga som snabba översvämning i de mer låglänta delarna av Skärhamn. Jag tror inte att husägarna där kontemplativt blickar ut över det stilla havet och njuter av utsikten som jag. Hade det varit vi som drabbats, hade två års renoveringar gått om intet och då hade jag nog gett upp och hittat mig en lägenhet högt uppe på en kulle men i lä för framtida stormbyar och vänt havet och kusten ryggen. Någon väderbiten sjöbjörn lär det trots allt inte bli av mig.
Nästa vecka bär det som sagt av till Murviel. Det kan regna med besked där med.

Men också i Murviel ligger vårt hus högre än omgivningarna, i backen upp mot den medeltida cirkuladen. Risken för inondation just där räknas som låg. Nu blickar vi visserligen inte ut över nejden från vårt hus annat än från badrumsfönstret och fönstret i hallen, men att ha sin bostad lite upphöjd och med känslan av överblick över omgivningarna gör mig trygg.

Ingen skräll, precis, utan mer allmänmänskligt. Lyxiga, strandnära lägen är moderna påfund av människor som inte funderat över vad vädret snabbt kan ställa till med. I det hänseendet visste man troligen bättre förr!