Etiketter
eftersäsong, höst i Murviel, Maison de deux, min trolska trädgård
Det talas om eftersäsong. Det sägs att den sydfranska sommaren är slut. Jag såg täckjackor och sjalar virade runt halsar på SuperU idag. Men jag såg också linnen, sandaler och shorts, så ryktet om att hösten kommit också till Murviel, väljer jag att betrakta som ytterst överdrivet.
Jag har fyllt mitt kylskåp med en veckas proviant, korkat upp en flaska rosé som jag nu försiktigt sippar på, tryggt förskansad bakom fönsterluckorna på mitt murvielska hus, nu när mörkret till slut tagit kommandot över trädgården. För visst är det eftersäsong, rent av höst, hur gärna jag än vill låtsas som något annat. Trots de många längderna i ljummet poolvatten, de lata timmarna i varm sol, den sedvanliga omöjligt blåa languedochimlen, så är det inte sommarkänsla längre. Sommarkänslan har nämligen inte så mycket med temperaturen att göra, även om det denna september har varit ovanligt kylslaget.
Sägs det.
Idag har det iallafall varit precis lika sommarvarmt som de flesta septemberdagar jag tillbringat härnere.
Dagens jobb på distans avverkades poolside,
och under några eftermiddagstimmar höll jag sommar, innan skuggorna blev för långa och det blev dags att ta kväll.
Det är istället stillheten och att det blir mörkt mycket tidigare, som bidrar till eftersäsongskänslan. Av cikador hörs ingenting, trafiken utanför på gatan är lugnare och inga uppsluppna röster längre bort i sammetsnatten hörs. Byborna tillbringar de sena kvällarna bakom stängda fönsterluckor, precis som jag. I mitt fall handlar det dock återigen inte om temperaturen; det är väl bara att på sedvanligt svenskt maner dra på sig en kofta om det skulle bli lite väl kvällssvalt! Istället är det det faktum att samma trädgård som dagtid omfamnar och andas trygghet, om kvällarna är för höstmörk för att jag skall känna mig alldeles trygg. Åtminstone när jag är solokvist i huset.
Dagtid är det allt annat än höstligt i trädgården. Istället är det löjligt grönt och frodigt. Det blommar, växer så det knakar och är, trots viss ansning av fantastiska Maison de Deux, alldeles ljuvligt vildvuxet. Jag älskar det! Blir alldeles nervös av alltför tuktade trädgårdar och det är ju en farlig tur att det inte är tvärtom, för då skulle jag drabbas av lätt panik så snart jag öppnade den gnisslande grinden in till trädgården!
Mandarinträdet har massor med ännu så länge omogna frukter;
det blommar,
och vildvinet håller återigen på att ta över väggen upp mot vårt sovrumsfönster.
Utan trädgårdshjälp hade den älskade, oslipade trädgårdsdiamanten förvandlats till djungel på nolltid. Jag inser till exempel nu att det är dags för trädbeskärning. Igen. Tycker att det var alldeles nyss. Men alltid är det något.
Det hör dock till kategorin angenäma bekymmer som kommer av ynnesten att äga ett litet sydfranskt, paradisiskt hörn. En världslig sak, alltså.
Du har rätt, även en ovanligt sval september äger sin skönhet och ger oväntad möjlighet till kontemplation och kulturellt berikande.
GillaGillad av 1 person
Efter de – faktiskt gräsliga – caniculerna vi haft denna heta sommar känns temperaturer på 21-23 grader KALLT. För vi har plågats av mitt på dagen temperaturer som varit som hög feber, 38-39, ibland 40! Så nog känner vi att hösten är här, svala morgnar och kvällar men sol hela dagen – och helt underbart lagom nu!
GillaGillad av 1 person
Jag har varje gång jag haft septembervistelser härnere tyckt att månaden haft något magiskt över sig. Soliga fina dagar, en kvardröjande värme, liksom i bakgrunden, och ett lugnare tempo. Så jag håller med dig – helt underbart lagom nu! Också för mig som just avverkat en ovanligt sval svensk augusti.
GillaGilla