… åker jag till Murviel. Det är lika bra. Här är det höst. Den kom tidigt i år, tycker jag, och idag fick jag dessutom medhåll från en av medarbetarna på Dingle. Från säker källa, med andra ord, naturbarn som de är!

– Himlen lyfte redan i slutet av augusti, fick jag höra, som ett sätt att förklara den höga, klara luften.

Klar och klar, förresten. Det är den märkligaste av väderlekar som råder och det är alldeles omöjligt att ha rätt kläder när det är fel väder. Fel i betydelsen ombytligt, alltså. Fast jag måste erkänna att det fascinerar mig och jag tycker att det är vackert med stålgråa hav som plötsligt glittrar ikapp med solen när den senare bryter igenom de regntunga molnen.

Att från Uddevallabron se näsen runt viken bada i sol, medan vindrutetorkarna på bilen får fullständigt spel, är alldeles väldigt speciellt. Och som sagt, galet vackert. Av förklarliga skäl har jag ingen bild på ögongodiset, för över den bron susar jag i 110km/timmen. Minst.

Så jag svär inte eder, förbannar inte de där vädrets makter som jag gjort tidigare. Jag blir inte ens grinig. Jag älskar de dagliga vyerna över havet, oavsett väderlek. Men jag är också så ohemult nöjd med det faktum att jag lyckats skapa tillräckligt mycket flexibilitet i mitt jobbliv för att kunna fly ibland. Till den trolska trädgården i Murviel.

Tillbaka till behagligare temperaturer och en avspänd tillvaro i några dagar, även om jag tar en del av jobbet med mig.

Balans tycker jag att jag är på väg att uppnå och jag har svårt att se att jag självmant skulle kliva tillbaka till en vanlig lönetjänst på heltid där jag inte kan styra över min tid alls, bortom några semesterveckor om året. Fast heltid jobbar jag ändå och lite till. På mina villkor, till slut.

Jag har fått offra stockholmslivet och efter två år på ön börjar det bli kännbart att jag inte spontant kan kvista iväg med mina vänner för en fika, en AW eller en biokväll på stan. Det där återstår att lösa. Eller så får jag acceptera att jag inte kan få allt och till slut sitta still i båten.

För jag är nöjd med mina val de senaste par åren. För inte alls länge sedan var tillvaron betydligt tuffare och detta faktum minns jag i ödmjuk tacksamhet över att det för tillfället inte längre är så. Så sitta still, alltså. Inte rusa iväg på något nytt spännande projekt. Tacka nej.

Jag tackar nej. Fokuserar på det jag bestämt mig för och låter annat vara.

Om jag bara inte hade så svårt att sitta still…