Etiketter

, ,

Jag fick för mig att jag skulle bläddra bakåt genom bloggens fem och ett halvt år för att se hur tiden runt 10 september tett sig genom åren. En hel del är sig likt, i synnerhet de känslor murvelhuset väcker hos mig, liksom det faktum att jag hittills alltid lyckats klämma in några semesterdagar i just september. Mellan turerna ner har mina frankofila cravings fått sitt utlopp på olika sätt. Genom filmer med franskt romantiskt skimmer men med tveksam kvalitet, till exempel.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2012

I september 2013 överlåts bloggen till två fina små gästbloggare och de skickar mig tillbaka till en tid då jag började se framtiden an med tillförsikt igen, efter en osedvanligt tuff jobbvår, som slutade med att jag fick ge mig ut och söka nytt jobb.

Klicka på bilden för Agnes gästblogginlägg!

Klicka på bilden för Alices blogginlägg!

Lite tilltufsad, men beslutsam, var jag under septemberveckorna 2013 mitt uppe i en rekryteringsprocess, som till slut skulle gå min väg. Jag minns att jag var tacksam och lättad över det. Och glad över att få nya utmaningar att ta tag i. Föga anade jag då vidden av de utmaningar som väntade mig. Inte heller anade jag hur oändligt kort den där respiten skulle bli och att livet bortom hösten 2013 inte skulle likna någonting av vad jag och min familj dittills fått vara med om. Jag är glad att den hösten var för fyra år sedan. Att fyra år förflutit sedan dess. 2013 slutade som mitt annus horribilis.

Ett år senare andas septemberinlägget något helt annat. Då är det en sprittande, alldeles omvälvande glädje som uttrycks i raderna om en ljusblå kofta. Mellan raderna anas en lättnad och en insikt om hur skört allting är. Och att stunder av total lycka finns. Att Bertil finns. Hans mamma, morbror och moster. Mina allra, allra viktigaste. Jag skrev då att ”Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära” om mitt nya lilla barnbarn. Hur de där känslorna skulle tillta i styrka förstod jag inte då, min rusiga, alldeles pinfärska mormorslycka till trots.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2014!

Så går ett år till och de kriser, lyckliga stunder och den ständiga längtan efter att få tillbringa mer tid i Murviel utan att känna det som att jag egentligen inte borde, har drivit fram ytterligare förändringar. Lägenheten på sjätte våningen är såld, vi har flyttat västerut – tillfälligt, trodde vi då – och jag har för första gången i mitt liv varit utan ett fast jobb. Istället är jag min egen. Hyr ut mina rektorserfarenheter och titulerar mig konsult. Det är också början på min dinglifiering och på en nära två år lång tillvaro i byggdamm och bråte i huset på ön.

Vårt tjörnkök i november 2015

Det blir förstås en septembervistelse i Murviel också detta år. Det har jag sett till att ställa som krav för mitt dinglekonsultande innan jag tackade ja till uppdraget. En formidabel femtioårsfest på en holländsk husbåt hanns också med.

Klicka på bilden för septemberinlägg 2015!

Så för ett år sedan, hösten 2016, är vi fortfarande kvar på vår västkustska ö och resorna till Murviel fortsätter. Mitt nya konsultuppdrag är i Alingsås. Det känns bra när jag är på plats men resorna fram och tillbaka är alldeles på tok för långa, det märker jag ganska snart. Trots det blir de utlovade tre månaderna på potatisgymnasiet till sju, låt vara att de två sista bara var på deltid, men jag börjar sakta inse att det där med att bo på en ö har sina sidor. Det blir liksom långt till jobbet vart jag än ska. Så medan jag oroas av rapporter om bränder runt vår fina lilla franska by, dras ytterligare ett eget jobbprojekt bortom rektorskonsultandet igång.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2016!

Om det går som vi vill, jag och mina projektkolleger, är det inte mina tjänster som skall hyras ut, utan andras. Stora delar av tiden skall jag chefa och handleda mest på distans. Är det tänkt. Fast där är vi fortfarande inte. Men kanske om några år?

Jag är tillbaka på Tjörn efter ytterligare några dagar i Solna hos den ljuvligaste av små skatter. En liten barnbarnsskatt som fyllt dagarna med pärlande skratt, glädje över tåg, flygplan och elefanter och som med sitt ”hejdå mommo” för några timmar sedan, gjorde det näst intill omöjligt för mig att åka därifrån.

Min lilla ögonsten är nu tre år gammal. Av mig fick han ett flygplan i födelsedagspresent. Det var tänkt som en hint om att mormorn gärna tar med honom inte bara i bil och på tåg, utan även på flyg. Så småningom. Någon som kan gissa vilken destination som planeras?