Rapporterna om för september ovanlig värme, hotande vattenbrist och otäcka bränder i våra sydfranska nejder har duggat tätt de senaste veckorna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Foton från Midi Libre, L’Independant och News du biterrois)

Åtskilliga hektar mark har eldhärjats och jag har från hemmaplan följt väderrapporter och hoppats på regn. Vattenbrist lär hota på sina håll och förbud mot vattning och påfyllning av pooler är därmed en realitet. Lite skamset har jag oroat mig för växtligheten i murvelträdgården men bara korta stunder och bara i hemlighet. Jag har snabbt ryckt mig tillbaka till rätt fokus och insett att uttorkade växter i en älskad trädgård inte är mycket att gråta över.

När elden slickade Murviels bygräns för en dryg vecka sedan fylldes Facebook med bilder på brandbekämpningen och skräckblandad fascination blandat med tacksamhet över brandbekämparnas skicklighet spillde ut i kommentarsfälten. Oron för våra bygrannar blev på riktigt. Insikten att samma värme och gassande sol som får mig och mina medmurvielvurmare att längta till våra franska hoods kan få vinbönder att kisa mot de omöjligt blå himlarna i futilt hopp om att hitta mörka, regntunga moln.

Jag har naturligtvis insett vad som måste göras. Det irländska flygbolaget har kontaktats, biljetter bokats och på tisdag kväll landar jag på Aeroport lès Béziers.

Regnet tar jag förstås med mig. Varsegoda, les murviellois!

Jag åker hem igen när det slutat regna.