Det rasslar i lövverket på grannens apelsinträd och vinden tilltar. Långt borta har det börjat mullra och jag ser inte ut att kunna komma undan det utlovade ovädret. Fast kvällen är fortfarande ljum och jag har hunnit med en middag al fresco på Le Café Nouvel tillsammans med D’oc d’or-gänget. Regnet behövs – redan från flygplansfönstret kunde jag se hur torrt det är överallt och att fräschören är borta. Det får gärna regna inatt. Jag kan tänka mig att ligga och lyssna på regnet genom mitt öppna sovrumsfönster, att sedan somna ifrån alltihop och vakna upp till en alldeles nytvättad morgon. Lite vacker sol som silar genom bladverket kan jag tänka mig också men helst ingen syndaflod, för då blir det svårt att få till det jag hade tänkt åstadkomma under mina fyra dagar härnere.

Igår satt jag på en hotellbakgård i Göteborg tillsammans med Susanna och njöt av den ovanligt varma svenska septemberkvällen. Sedan bilade vi tillsammans upp till Skavsta, stannade för en räkmacka på Gyllene ratten och njöt av utsikten över Vättern.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bilar är bra. Mycket hinner avhandlas på sträckan Göteborg-Nyköping. Det går bra att sitta tyst också och bara vara tillsammans. Eller stolt lyssna på när älskade ungen högläser nördig dikt om engelskt uttal–>–>–>

Eller att med hjälp av henne upptäcka ny musik:

Fast nu är jag i Murviel. Ensam. Ressällskapet fortsatte till Stockholm medan jag drog med mig mina väskor in i terminalen på Skavsta.

Jag skall stänga både fönster och luckor, sedan är jag ordentligt förskansad, om stormen skulle dra in under natten. Tänker på älsklingarna och längtar efter dem, trots tillfredsställelsen över att vara tillbaka i murvelhuset igen.