Det regnade ganska stillsamt över Murviel natten till onsdag och av den aviserade stormen blev det till slut bara ett duggregn. Det mullrade hotfullt från långt borta en stund men vi klarade oss undan. Jag vaknade inte av en sol genom sovrumsfönstret och inga djur lät höra ifrån sig heller. Istället var det alldeles stilla.

Det doftade eftersäsong. En lätt melankolisk stämning vilade över den regnvåta trädgården och den intensivt myllrande sommaren som nyss hade Murviel i sitt grepp kändes långt borta. Vackert och vilsamt var det. Liksom mjukt, nästan lite skört.

Men det var fortfarande sommarvarmt. Sensommarfuktigt.

Jag har umgåtts intensivt sedan planet tog mark i tisdags kväll och har hunnit med att träffa både elektriker, snickare och rörmokare. Varmvattenberedaren har säckat ihop och läcker som ett såll. Förhoppningsvis handlar det om gamla kalkavlagringar som täppt till ventilerna och som är relativt lätt att åtgärda. I värsta fall får vi byta ut hela pjäsen. Snickaren tog mått för en dörr in till badrummet vid vårt sovrum och elektrikern har fått i uppgift att åtgärda allt elektriskt småfix som återstår. På det hela taget känns det hittills som en hyggligt effektiv snabbvisit i Murviel.

Onsdagen fortsatte med en apéro med K och M, innan jag traskade vidare till herr & fru L, där middag på takterrassen väntade. Små stillsamma skurar avlöste smattrande varandra mot det skjutbara terrasstaket men min medtagna kofta blev hängande över stolsryggen. Kallt var det då rakt inte.

Det är smått fantastiskt med alla vännerna härnere. Samtalen vindlar sig genom stort och smått,  genom det som är trassligt till det mer lättsamma med en fullkomligt naturlig och otvungen lättsamhet och jag är så tacksam över det.

Det är fint. Tryggt.

Så traskade jag som så många gånger tidigare hem genom ett tyst Murviel,

röster från en annan takterrass hann jag höra och jag mötte en hund, som inte alls hade tid att stanna och prata med mig. Hen var ute för att göra sin kvällstoalett. Alldeles ensam.

Härnere gör de med sina hundar som vi gör med våra utekatter därhemma; de släpps helt sonika ut själva innan det är dags att haspa dörren för natten. Kvar på gatorna ligger fekalier av varierande storlekar men morgonen därpå är de flesta av högarna mirakulöst nog borta. Märkligt, det där.

Som alltid när jag närmar mig murvelhuset på promenader i kvällsmörker,

snabbar jag på stegen, förbereder nycklarna och låser snabbt upp grinden. Jag skyndar mig upp för trapporna, låser upp ytterdörren och förskansar mig inne i tryggheten. Trädgården är höstmörk och lite kuslig. Vad som gömmer sig i vegetationen är omöjligt att veta. Det gulaktiga skenet från gatlyktorna förstärker den lätta känslan av obehag och det är skönt att till slut befinna sig bakom stängda fönsterluckor och en låst ytterdörr. Mot gatan står fönstren öppna. En och annan bil kör förbi. I övrigt råder tystnad.

Morgonen därpå är solen tillbaka

och jag far iväg på en snabb visit hos familjen Nathorst i St Nazaire.

Där renoveras för fullt och jag är nyfiken. Skall be att få återkomma med rapport! Väldigt snart.