… har börjat. Bara en vecka nu.
Sista dagen på Tjörn ägnas åt rengöring av trätrall och allmänt röj inomhus, eftersom huset skall få besök i sommar. Det är bra. Tomma hus är ledsna hus och här är faktiskt också jättefint. Att ha tillgång både till detta och det nya i Languedoc är alldeles fantastiskt, inser jag och tänker att det jag upptäcker här när vi röjer är precis så jag vill att det skall bli i Murviel; sommarhuset där tiden står still och sju fjortonåringars läppavtryck på spegeln från allra första vistelsen i huset på egen hand fortfarande är kvar, liksom teckningen vi hittade under soffan:

Kan undra två saker; hur har teckningen hittills klarat sig undan snabeldraken? Den måsta ha legat under soffan i flera år och vem var Tessan? En fantasifigur i en av S många sagor? S är i Prag, långt från mig men med hjälp av teckningen kommer hon lite närmare och precis det är charmen med platser du ständigt återkommer till; de minnen du låste dörren om förra sommaren finns kvar när du nästa gång kliver över tröskeln.

När vi kommer ner till Murviel nästa vecka kommer vi att mötas av påskägg och ponnyhästar – kvarlämnat av gästerna från i påskas. Alltså har de redan börjat också där, de oundvikliga nostalgitripperna.

Flickan i Prag kvistar förbi om ytterligare en vecka och då vill hon ha mat. Mycket mat. Kanske längtas det efter sådant efter några veckors tågluff?