En stilla söndagsmorgon har övergått i dag och jag har en stund alldeles för mig själv i vårt västkustska hus. Frukosten var av det där riktigt utdragna slaget med tidningar, kaffeslattar och ostkanter som slåss om utrymmet på köksbordet. Svärmor på besök och historier om det som en gång var förgyllde morgonen och jag är glad över att hon orkar komma ut till oss och att hon denna gång verkade riktigt pigg.

På tisdag är denna sommars korta vistelse här till ända och jag far vidare mot Stockholm med ett stopp hos mamma på vägen. Ingen i den äldre generationen kan jag längre med gott samvete skjuta upp besök hos och tankarna på dem upptar just nu mer av min tid än huset söderut, som jag trots allt längtar otroligt mycket till.

Men nu, när jag lämnats ensam för några timmar, seglar jag iväg i tanken igen. Varenda sommar de senaste tio åren har tillbringats på Tjörn och det är lite märkligt att vi inte ska vara här i år. Jag ser på det med nya ögon och har denna vända inte svurit en enda ed över att havsvinden viner runt knuten och att solen trots tappra försök inte förmår bryta igenom molnen. Genom det öppna sovrumsfönstret svepte kall nattvind in över mig där jag låg och försökte sova och jag fick dra täcket upp över öronen för att inte frysa. Så friskt och skönt. Där och då funderade jag över hur det kommer att kännas om en dryg vecka, när ett likaledes öppet fönster kommer att släppa in nattvindar av en helt annan karaktär?

Från dessa meteorologiska funderingar snirklar sig sedan tankarna vidare till stundande inredningsbestyr i Murviel och jag surfar runt i jakt på inspiration. Badhuset skall få inredning för slött häng och där behövs både sköna sittplatser och utrymme för cocktailglasen. Gärna med rustikt och nytt i skön förening. Som Äpplarö från IKEA för det förra och en billot de boucher för det senare:

Den där slaktarbänken hittade jag på en engelsk blogg jag nyligen stiftat bekantskap med. I Normandie finns egendomen som beskrivs och eftersom bloggaren älskar att fara runt och fynda på loppis, finns där mycket att låta sig inspireras av. Som gamla slaktarbänkar till exempel. Såna, återigen, som man kan slänga köttyxor i utan att de blir fula.

Fast några köttyxor tänker jag inte slänga omkring mig. Jag ska istället ägna mig åt att placera skira champagneglas och vackert porslin på bänken som fått sin patina av någon annans hårda slit. Kan jag tycka är en värdig reträtt för en slaktarbänk som gjort sitt. Enda problemet lär enligt bloggaren vara att de är svåra att få tag på, så det kanske tar ett tag innan den finns på plats.