Dagen har varit full av sommar och fortfarande på kvällen var det för en liten stund sedan hela 20 grader. Inte så stor vädermässig skillnad längre mellan här och efterlängtade där. Om det inte vore för att jag jagats in av det där smygande kyliga som är så typiskt för svenska försommarkvällar.

Jag kollar väderwidgeten i högermarginalen och konstaterar att helt lika är det ju ändå inte. Långa ljumma utekvällar är kanske det jag drömmer om allra mest mitt i vintern och så här års fryser jag alltid mer än annars för ute sitter jag, tappert kämpande med filt runt benen en bra stund innan jag ger upp. Inför varje sommarsäsong har jag lyckats glömma att de där kvällarna när du bara motvilligt letar dig in bara för att du måste är så försvinnande få.

Jag vill gå in för att timmen är sen och nattsömn en nödvändighet och för att det kommer en likadan kväll nästa dag och nästa – så många på rad att det nästan blir tröttsamt. Det drömmer jag om på vintrarna. Fram till alldeles nyligen utspelade sig den drömmen på en ältaterrass i kvällssol omgiven av kaprifol från Särö och ett hav av bondsyren, kanske nyklippt gräs och tvätt som torkat ute men som blivit lite fuktig igen för att den glömts bort. Ljuvligt, förstås och som dröm vacker att ha…

Min otåliga natur låter sig dock sällan nöja och eftersom den svenska sommaren är så genuint opålitlig är jag ohemult nöjd med att ha ett murvelhus som väntar på oss. Och en murvelträdgård, där alla träden skänker en skugga jag kommer att vara tacksam över istället för att försöka undvika.

Nu stänger jag balkongdörren – det drar lite kallt – säger godnatt till nyinförskaffade lavendlar och plockar fram frankofil läsning istället. Balkongen låtsas vara lite fransk men för att lyckas får den allt anstränga sig lite mer. Vara lite kvällsvarmare, till exempel, så att kryddor och blommor kan låta sin väldoft leta sig in i lägenheten.