Nej, jag är inte ute på blåsigt hav och lägger ut hummertinor när det idag begås hummerpremiär. Jag nöjer mig med att se det på TV.

Hemma sitter jag med min skrapiga hals medan solen lyser septemberskarp från en prickfri himmel. Alltså är det nu tydligt höst på alla sätt, inklusive viruset som fått fäste på mina stämband. Grannens vildvin väller med glödande röda blad över deras spaljé och jag fantiserar om hur vi skall få samma effekt över vår spaljé nästa höst eller åtminstone nästnästa. Den har åtminstone börjat klättra och då kan det ju gå fort.

Klematisen med gula blommor och silverbollar kan få visa vägen; den stack iväg så fort den kom i jorden för ganska exakt ett år sedan.

Jag var lite tveksam till den först. Den valdes för att plocka upp det gula i fönsterbågarna på huset men under sina ”humble beginnings” i våras, såg den lite menlös och tråkig ut. Särskilt de silvriga bollarna gjorde mig fundersam men nu är det samma bollar som ger den karaktär mot grönskan och de lysande gula blommorna.

Jag är alltid rastlös när jag stannar hemma från jobb, trots att jag jobbar lika mycket hemifrån som när jag är på plats. Något slags Luther på axeln rör det sig nog om och han är svår att ruska av sig. Samtidigt är de där vardagstimmarna hemma välgörande. Jag lyfter blicken och SER vad som finns runtomkring mig. Ibland under särskilt hektiska jobbdagar kan jag inte ens säga vilket väder som präglat dagen när det är dags att åka hem.

Men idag ser jag solen.

Jag ser hur vinden ruskar om grannarnas och vår egen lätt bedagade växtlighet och inredningstankar får fritt spelrum mellan varven. Mitt uppdrag har förlängts fram till jul och det är bra. Jag skall ändå få till två knappa murvelveckor alldeles strax och sedan väntar en ny lång ledighet efter jul. Det är lite som att ha kakan och äta den – jag får fortsätta att jobba ett tag till och kan kombinera det med långa ledigheter. Faktiskt inte dumt alls.

Nu skall jag återgå till jobbskärmen – bloggrasten är över!