Här sitter jag vid mitt köksbord och väntar på att diskmaskinen skall bli klar, så att jag kan ratta iväg till Solna.

Jag har sovit längre denna vardagsmorgon, eftersom jag ägnat mig åt hemifrånjobb under förmiddagen. Rösten är nästan helt borta och när jag vaknade i morse trodde jag att jag nog måste vara nära döden; den smygande förkylningen de senaste dagarna har fått fäste på mina stämband, huvudet bultade och öronen susade. Men tapper som man ju är och med insikten om att jag verkligen inte är en tidig morgonmänniska ens i friskt tillstånd, masade jag mig upp och gjorde mig klar för dagen. Två Alvedon, en Ipren och några näsduschar senare är jag som ny igen. Fast fortfarande utan röst, då.

Jag är ensam hemma i Tjuvkil i ett par veckor till, sedan är det dags för en tur till Murviel, L och hunden igen. När det sedan är dags för hemfärd, följer de med och det skall bli skönt. De kommer hem till en höst, om än en senare variant än den vi har nu. September är en alldeles fantastisk månad både i Murviel och här längre norrut, även om de två höstarna förstås är helt olika.

Torrt, torrt efter en varm sommar i Murviel,

Växtligheten där har fått kämpa men det mesta har ändå klarat sig. Mandelträdet har gett oss en liten skörd fantastiskt goda mandlar;

Den lilla överlevande palmen vid frukostplatsen ser inte mycket ut för världen men den lever än;

Kusinerna nere vid huset har klarat sig betydligt bättre och det är tydligt att vattentillgången blir pålitligare ju längre ner i trädgården du kommer.

I Tjuvkil blåser fortfarande skönt ljumma vindar men det är tydligt höst. Regn och sol turas om och växterna kör ett sista kraftfullt race. Vi har fått hjälp att få ner bärbuskar bakom vår radhusplätt.

Pallkragarna vid spaljén, som kom på plats i våras, skryter med en ganska imponerande växtlighet, trots att diverse skadedjur gjort sitt bästa för att framförallt ta kål på de späda, nyplanterade klätterrosorna. Jag härjar med såpvatten och plockar bort angripna blad så fort jag är hemma men – the struggle is real!

Det är något alldeles speciellt med den där svulstiga, lätt bedagade skönheten hos septemberväxterna. Det är alldeles lagom med en radhusplätt för att mitt odlingsbehov skall få sitt lystmäte. Odlingslådor gillar jag också, så att jag kan hålla koll på växtligheten. Nästa år hoppas jag att såväl de redan duktigt klättrande klematiserna skall få sällskap på spaljén av klätterrosor, kaprifol och blodrött vildvin.

När vi kommer tillbaka från Frankrike i sen oktober skall jag hjälpa växterna att gå i idé. Dit är det dock en dryg månad, så än så länge skall de malligt få stoltsera i höstsolen.