… men visst är det märkligt? Imorse rådde total snöstorm och sikten var noll. Nu skiner solen, minusgraderna är många och den fjäderlätta nysnön yr runt husknuten.

Jag är hemma från jobbet på andra dagen och hostar så att jag får träningsvärk. Lika bra, kanske, för på vägarna runt omkring råder trafikkaos, när väderomslagen avlöser varandra och reseplanering av något som helst slag är fruktlös.

I södra Frankrike snöar det och slås köldrekord.

Men nu skulle jag ju inte prata om vädret. Jag tänkte bara tömma knoppen på spridda tankar som bökar och ställer sig i vägen för andra, mer matnyttiga aktiviteter. Att vara hemma för att jag är sjuk innebär stresspåslag av gigantiska proportioner; jag läser mejl, avbokar möten, sitter i fjärrmöten, läser mejl igen, filar på diverse dokument och blir tröttare än vad jag själv förstår. Jag är hemma för att jag inte är frisk men klarar inte att sträcka ut mig på soffan för att vila. Får knottror av det. Tvättmaskinen rullar också, förresten. Lika bra att passa på.

Att jag inte skall sprida mina baciller, det begriper jag, men att de skulle påverka min egen förmåga till allehanda aktiviteter, det är svårare att omfamna. Eller är det så att jag inte vill släppa fram de där tankarna som pockar på uppmärksamhet?

Det kanske rentav är så att allt det jag vanligtvis sysselsätter mig med, lite för ofta och lite för mycket, knuffar undan tid för eftertanke? Lämpligt då, möjligen, att ägna sig, närhelst tillfälle ges, åt offentlig eftertanke tillsammans med er, kära bloggläsare.

Något i den här stilen, typ:

Facebook har den senaste tiden puffat för gamla minnen, som fått mig att stanna upp och fundera. Det är i dagarna till exempel exakt 6 år sedan flyttlasset gick från ältahuset till en lägenhet på sjätte våningen i Blåsut.

Föga anade jag då hur hela min tillvaro i omgångar skulle skakas i sina grundvalar så till den milda grad att jag vid flera tillfällen hade kunnat ramla omkull utan att sedan kunna resa mig igen. Fast rest mig har jag hittills gjort varje gång. Mödosamt men beslutsamt. Hade någon sagt till mig den där februaridagen när jag klev ut genom ältadörren för sista gången, att jag 6 år senare skulle befinna mig i ett nyrenoverat tjörnhus utan att alls vara ankrad i Stockholm, hade jag troligtvis slagit det ifrån mig som en omöjlighet. Det hade det också varit om inte det ena hade tillåtits leda till det andra. Om inte de där tillfällena, när jag tvingats borsta av mig och leta nya lösningar, hade stört tillvaron, hade jag förmodligen bara tuffat på, nöjd och glad över murveldagar med jämna mellanrum och lugn vardagslunk i övrigt.

Jag tänker på åren i Älta ibland. Lugnet efter en skilsmässa, som precis som de flesta sådana, hade varit tuff att hämta sig ifrån. Familjelivet i ny tappning och i en villatillvaro som jag hade längtat efter i många år. Samtidigt fanns där då också den där infernaliska otåligheten, som jag nog måste tvingas erkänna är en väsentlig del av vem jag är. Det måste hända saker. Jag måste vidare. Men jag tänker på de där åren med nostalgisk värme; inte av saknad, för var sak har sin tid, men med något slags tacksamhet över att jag kunde slå mig till ro.

Nu finns huset på ön. Hit kommer barnen ibland och här är makalöst vackert alla årstider. Och Murviel – som jag längtar dit nu, trots köldrekorden som det rapporteras om! En ny säsong av netflixserien Marseille är äntligen igång och jag njuter av alla panoreringar över den sydfranska staden varje kväll och vill inte att det någonsin skall ta slut.

Jag funderar inte ens så mycket över om jag tycker om storyn; det räcker med de tjusiga vyerna, de välbekanta stenväggarna, gatubilderna, skyltarna och alla detaljer som är så typiskt franska och välbekanta.

En ny murvelsäsong väntar dessutom alldeles runt hörnet och tankarna på den låter mig för en kort stund glömma min röda näsa, onda hals och medikamenterna bredvid datorn.

Nu stänger jag bloggbutiken för idag. Jag hade egentligen ingenting nytt eller viktigt att berätta. Så tack för att du orkade hänga med på svamlet så här långt!

À bientôt!