Etiketter
carte grise, Lundbergs konditori, Skolinspektionen, voituren
Jag ligger i min soffa på sjätte våningen och jollrar. Sätter pekfingret mot underläppen, blåser och fnissar lite åt ljudet jag åstadkommer. Kliar lite förstrött den lilla hunden bakom örat, blundar och drar en ljudligt tung suck av lättnad över att veckan är över.
I ett anfall av nymornad frihet lämnade jag jobbet och for till frisören och ansade striporna medan eftermiddagen fortfarande var tidig. Jag släntrade in på apoteket och köpte ansiktstvätt, lycklig över blotta tanken på att imorgon bitti slippa skaka ut några hett eftertraktade droppar ur en flaska som inte kan beskrivas som något annat än tom. Jag dristade mig till och med till att lufsa in på Åhléns, där jag förnöjsamt gick och nöp i vårnyheterna, fick med mig lite hårprodukter till mitt nyklippta barr och lyckades, alldeles utan att jag tänkte mig för, få med med en tunn, slinkig men ack så elegant vårkappa ut genom dörrarna.
Ystert ser jag mig sedan omkring och konstaterar att snön de senaste dagarna fått maka på sig. Nu ligger den och kippar efter andan i sin gråbruna ledsamhet och tävlar med kappan i min påse om att övertyga mig om att vårkänslor inte bara är ok, utan till och med påbjudna.
Vadan detta, undrar ni kanske? Förstår inte bloggarn att det återstår många bakslag innan våren tillåts manifestera sig på riktigt? Har hon inte begripit att alla bilderna på mandelträd, mimosa och små utomhusprojekt hör till den där andra tillvaron, den i Murviel?
Jag kan lugna er på den punkten. Visst begriper jag att det inte är läge för den där stiliga kappan riktigt än. Visst begriper jag att de där tofflorna jag upptäckte att jag fortfarande hade på fötterna igår kväll när jag kom hem satt där för att jag helt enkelt glömde att byta om innan jag for hem från jobbet. Inte för att jag medvetet valt ut dem som passande skodon för utomhusvistelse så här års.
Tofflorna säger något om den senaste tidens mentala anspänning. De säger en hel del om hur trött jag är. Sliten, rentav. Som om hjärnan stängt av vissa funktioner för att orka med. Den har behövt det för att kunna fokusera. Knoppen har inte orkat registrera sådana trivialiteter som att snö smälter och att kroppen som den sitter på har en hosta från håvetet och att bacillerna verkar ha parkerat sig i den för gott.
Men nu förstår den, knoppen. Nu låter den mig sitta här och katatoniskt* lalla. Skolinspektionen har kommit och åkt igen. De har grillat oss, lyssnat på oss, skrattat med oss, käkat bullar från Lundbergs konditori i Gröndal ( de bullarna kan få vem som helst på gott humör, för övrigt) och faktiskt engagerat fört pedagogiska diskussioner med oss.
– Vi ser att väldigt mycket har hänt sen sist. Sade de.
– Vi ser att ni gjort väldigt mycket. Sade de också.
Inom två månader kommer beslutet men jag konstaterar försiktigt redan nu framförallt två saker; det känns helt annorlunda och mycket positivare den här gången än för två månader sedan och de satt inte med allvarliga miner och sade att nu får ni stänga. Istället kan vi alltså få vänta i upp till två månader på besked. Innebär det att vi försiktigt och lite yrvaket kan hoppas på att vi kommer att lyckas? Jag tror det. Magkänslan säger mig det och jag tillåter mig därför den ovan beskrivna våryran.
När bloggtexten är klar skall jag ut och leta handtag till de murvielska köksskåpen på nätet, ringa till C och E för att höra vad det nu är som stoppar upp vårt carte grise till voituren och i övrigt bara så där i största allmänhet drömma om stundande påskveckor i murvelhuset. När jag lallat färdigt, vill säga.
*En kataton person kan ligga stel och stum (mutistisk) i kataton orörlighet (stupor) alternativt vara extremt överaktiv (exciterad) med ändamålslösa, upprepade, stereotypa, rörelser. Temperaturen, pulsfrekvensen och blodtrycket kan vara förhöjda.(Wikipedia – den ständiga källa till kunskap!)