…sedan är jag där! De här återstående dagarna kan inte gå fort nog. Jag är otålig, inte överdrivet effektiv och får därför väldigt bestämt tvinga mig själv att slutföra det som måste vara klart innan jag åker. Små bagateller som att ha författat en rapport till inspektörerna som haft synpunkter på den lilla verksamhet jag är satt att förvalta, till exempel. Eller det kanske inte är så särskilt mycket förvaltande ännu, utan snarare sanering och reparationsarbete.

Jag tittar bakåt ett par månader och inser att vi åstadkommit ohemult mycket men att en del trots allt återstår. Ett riktigt grovgöra går nu in på upploppet och jag tillåter mig två inspirationsdagar i ett snöigt Växjö och njuter av att ha tid att ostört prata med min medföljande kollega i pauserna. Att jag sedan på samma konferens hamnar bredvid en gammal universitetsbekant jag inte sett på minst 25 år gör ju inte den lilla trippen bort från min vanliga vardag mindre intressant!

Utanför är det vitt. Små fjun har singlat ner hela dagen. Ryggen vänder jag därför mot fönstret och nu i pausen mellan föreläsningar och middag får jag för mig att jag skall glädjas åt murvielska solar på väderwidgeten. Och visst är de där, gula och fina!

Men.

På dagen för återfärd till lappmöglet i Sverige syns något annat och handen far mot en förskräckt mun som ger ifrån sig ett kvidande missljud..

Eländet tänker uppenbarligen hemsöka också Murviel!

Att det kan vara kallt även i Murviel i februari vet jag ju men jag vill helst låtsas som om vita flingor från skyn är något murvielborna ALDRIG upplever.

Att jag inte ska kunna undkomma eländet!

Bäst att inte glömma att be Sandrine sätta på värmen i huset innan jag kommer! Får kanske leta upp ved någonstans också och premiärelda i öppna spisen.