Taggar

,

Det har blivit fredag i min soffa och kroppen har parkerat sig i sitt vanliga hörn och vägrar flytta på sig. Egentligen är den sugen på snacks, vill ha vin eller åtminstone ett glas vatten, för det senare har den visst glömt att förse sig med denna randiga fredag. Fast den orkar inte gå och hämta något av det utan sträcker sig istället efter äpplemaskinen för lite bloggande och tankefärd söderut.

Det drar ihop sig till murvielfärd och jag har visst förträngt hur hysteriskt det alltid blir att få saker att falla på plats innan dörren till arbetsrummet kan låsas och helg skall avnjutas. Jag ser liksom allt som genom ett raster. Jag staccato-jobbar; påbörjar en uppgift, blir avbruten och påbörjar något brådskande, blir avbruten igen och lägger det brådskande åt sidan för att lösa något annat ännu mer brådskande innan jag ställer mig framför mina hårt arbetande underverk av uthållighet och ropar att jag blir randig av stress!

Mitt randiga tillstånd gör ingen glad, så jag stänger min dörr och håller upp en förmanande hand när någon försynt knackar på glasrutan. Då går de därifrån. Jag känner mig som en skurk men rastret försvinner och ersätts av ett något mer ostört synfält. De förestående dagarna i Murviel känns som något jag själviskt och tanklöst klämt in i en tillvaro som inte gärna vill lämna något utrymme för sådana utsvävningar. Det är nästan så att jag ångrar fingrarnas glada dans över tangentbordet när datumen för resan knappades in på flygbolagens hemsidor för några veckor sedan. Förmågan att koppla av och ifrån vill inte riktigt infinna sig.

Tur då att jag vet att jag, när vi kommer över kullen alldeles vid Corneilhan och ser vinfälten breda ut sig med Murviel och de blåa bergen i bakgrunden, kommer att bli varse hur axlarna sjunker ner och släpper fram Mig.

20140107-230811.jpg

Jag blir mig själv igen med de där vyerna framför mig. Kan kränga av mig skavande krav för en stund och få fatt i de kreativa tankarna igen.

När jag sedan är tillbaka i vardagen är hjärnan rensad och jag kan gå in på upploppet till en deadline som heter duga. En deadline, som när den möts, ger utrymme för en helt annan balans mellan måstena och det lustfyllda. Är planen.

Vi får väl se!