Nu infinner sig de där dagarna när vemodet hotar runt knuten och huset bara känns nedtyngt av allt tingeltangel som fick december att kännas så mysig.

Något dagsljus att tala om har jag inte riktigt sett idag,

och den alldeles nyss så ståtliga granen börjar säcka ihop av brasvärme och pynttyngd i grenarna. I år satte vi i sladdlösa julgransljus i granen och det har fungerat alldeles utmärkt men nu lyser bara fyra av ljusen, eftersom jag inte längre byter batterierna. Så de slocknar, ett efter ett. Inte får den vatten längre heller för det är lättare att hiva ut den om julgransfoten är tom. Lutar gör den också, så det är hög tid att strippa den och låta den få somna in.

Imorgon är det trettondagsafton och sista julrycket för den här gången. På lördag åker juleländet ut.

Huset skriker efter befrielse.

Jag ser mig omkring och planerar för ljusare tider. För första gången på säkert tio år har jag köpt en trädgårdstidning!

Det skall ordnas med nya planteringar och uppdatering av de gamla runt huset. Det är bara små ytor det handlar om, för någon traditionell tomt har vi inte, bara några skvättar kvadratmetrar här och där som inte är trädäckade. Några nya buskar, en smula saxgödsling och så är det klart. Lagom trädgårdspyssel för min del.

Annat är det i Murviel! Den trädgården kräver sina modiga timmar! Vi överlåter väldigt mycket av det arbetet på andra som är duktigare än vi och som framförallt finns på plats. Fast nu är det ändå dags att åka ner för att planera tillsammans med Bertrand och hans kompanjon. Märkligt det där att jag alltid tycker att jag behöver en anledning att åka ner. Att det inte räcker bara att jag vill, att jag längtar dit och tycker att det är så härligt. Som om det inte riktigt kan vara tillåtet att ha njutningen som främsta skäl. För vem är väl jag att tillåta mig sådana utsvävningar? Typ så.

Fast nu förhåller det sig ändå så att det finns en direkt anledning. Infarten, som jag gafflat om några gånger, skall stenläggas och plånboken öppnas ännu en gång. Resan ner är bokad och det är bara några veckor kvar innan vi är där. Brussels Airlines via Bryssel till Toulouse den här gången.

Tanken på det och på vresrosor som står pall för obarmhärtiga, salta vindar från havet håller mig uppe. Det har vänt. Vi går mot ljusare tider. Murvelhuset står där och väntar på oss.

Snart kan jag börja kvittra om säsongsinvigningar igen! Och om omöjligt blå himlar och ljus som sätter fart på sega livsandar. Det riskerar att bli tjatigt men det kan inte hjälpas. Kvittret måste ut och på pränt. Så motar jag dysterkvistan som annars hotar att invadera min lekamen så här års.