Kategoriarkiv: Franskt traggel

Quelle journée !

03 torsdag Jun 2021

Posted by in fjärrkurs i franska, Franskt traggel, Inredning, Murvelhuset, Resor, Shopping, studier i franska

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag har lagt på min födelsedagsduk och placerat födelsdagsblommorna i en gammal glasburk, som jag köpte på en vide grenier för ett drygt år sedan, och ställt den på bordet. Nu sitter jag här och njuter av hela härligheten.

Jag pustar rentav ut efter en dag som inte gett utrymme för några pauser av det mer ordentliga slaget. Jag inledde med en fjärrtenta i franska;

den sista för den här terminen, så nu har jag ändå delsommarlov.

Sedan bar det av till grannbyn för att hämta Åsa och köra henne till flygplatsen i Montpellier men först efter att ha klottrat ur mig ett studenttal för fjärrleverans. Med Åsa avlämnad for jag vidare till IKEA för att köpa nytt avlopps-kit till poolköket och hittade där äntligen rejäla sittdynor till våra smidesstolar, som är vackra att se på men som kräver rejält tjocka dynor mellan smidet och våra ädlare kroppsdelar.

Jag har letat länge, staplat tunna kuddar på varandra som värsta ärtprinsessan och blev alldeles lycklig när jag på väg ut med mina andra fynd råkade snubbla över dessa.
Sedan hann jag inte riktigt hem i tid, för det var mycket trafik, så jag svängde av på en Aire, satte mig framför ett snyggt träd med knotig stam och höll mitt fjärrtal. Ingen såg det torra gräset och den tråkiga parkeringsplatsen;

det gäller ju att hålla igång bilden av La Douce France …
Men nu har jag alltså landat här på min terrass vid det dukade bordet i väntan på herrskapet H, som kommer med pizza. Vi äter faktiskt inte ostron och dricker inte champagne – eller snarare Limoux – varje dag, trots allt

En gång skolflicka …

07 onsdag Apr 2021

Posted by in Franskt traggel, Om dagsläget, studier i franska

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

… alltid skolflicka, tydligen. Jag vet inte varför jag fortfarande skulle tycka att det har betydelse men det hjälps inte; det är skoj att få VG på sin första fransktenta. Resultatet säger dock fortfarande mycket litet om min förmåga att otvunget uttrycka mig på franska, utan mer om en kvardröjande, förvärvad förmåga att plugga effektivt. Det senare kan jag tydligen fortfarande. Och det är väl trots allt bra, eftersom jag kommit fram till att det för mig är den enda, om än kanske inte den mest effektiva, framkomliga vägen.

Det är till och med så att jag blir irriterad över de tre poäng jag missat. Slarvfel, väser jag mellan sammanbitna tänder och skakar på huvudet. Oavsett vad detta säger om mig, så upptäcker jag att jag tycker om att vara mottagaren, den som skall lära sig, ta emot och prestera inom tydliga, begränsade ramar. Jag har påsklov från franskan fortfarande men nästa vecka är det dags igen och som den plugghäst jag tydligen fortfarande är, läser jag naturligtvis i förväg för att ha förförståelse; en viktig nyckel till pluggframgång.

Annars har dagen lallat  vidare med diverse småfix. Lite bokföring och fakturering, lite städ light men framförallt spontanbesök av kusin med bättre hälft. Så himla glad blev jag över det och tacksam över att akvarellmuseet i Skärhamn just öppnat och lockat ut dem till vår ö. Spontanbesöken är inte särskilt många på ön i vanliga fall och ännu färre har de varit det senaste coronaåret, så det var synnerligen välkommet.

Trots alla våra antikroppar fick det bli coronasäkrat umgänge utomhus. Vinden var kall men solen värmde, så det fungerade riktigt bra.

Men nu längtar jag efter värme och riktig vår. Vi har en färja bokad om drygt tre veckor och med anledning av den knarkar jag covidnyheter och dammsuger nätet efter minsta lilla positiva signal om lättnader och bättre tider. Och de finns, trots allt, de där ljusglimtarna, så inte tänker jag planera för något annat än att resan skall bli av.
Innan dess skall jag dock hinna med ännu en tur till prinsarna och till mamma, äntligen. Jag inväntar hennes andra dos vaccin men när den är avklarad skall vi till och med kramas. Länge och innerligt.
Gamla mammor ändå; hur fint är det inte att ha sin mamma kvar när man till och med själv tillhör mormor-/farmorgenerationen?

Mamma och jag för länge, länge sedan…

Coming up for Air

25 torsdag Mar 2021

Posted by in Franskt traggel, studier i franska, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Första halvan av min franskkurs är avklarad och nu tar jag påsklov från den i ett par veckor. Jag har rabblat verbkonjugationer, pluggat glosor och petat i mig alla irriterande sammandragna former och på alla sätt plockat fram mina gamla pluggskills.

Andra får säga vad de vill, men det där nötandet är det bästa – och stundtals det tråkigaste – som finns! Det ger resultat. Jag kommer på mig själv med att i mitt huvud översätta fraser för att jag kan, för att jag har fått fatt i verbformerna och inte behöver fastna i det.
Franskan är svår för många av oss med stela gamla hjärnor att bara lyssna till och lära sig, eftersom så mycket då förblir dolt. Jag tror fullt och fast att det förlänger inlärningsprocessen att inte ta itu med strukturerna på ett någorlunda tidigt stadium – inte minst är jag själv ett levande bevis på det. Därmed inte sagt att naturmetoden inte fungerar; det gör den, naturligtvis, men den kräver intensivt och långvarigt badande i språket. Och kanske även en förmåga att inte nörda ner sig i detaljerna, utan bara se till att prata på utan att bekymra sig om något annat än att kunna göra sig förstådd. Jag kan bli avundsjuk på dem som klarar det men det har jag konstaterat tidigare att det inte är för mig. Det blir liksom ingenting av det. Borde jag ha kommit igång tidigare? Absolut, men tiden, hur fånigt det än kan låta, har verkligen inte funnits.

Fjärrjobb i murvelträdgården sommaren 2012…

Hursomhelst skall verben få vila i ett par veckor och jag skall ägna mig åt annat. Jobbet skall få lite extra andakt och jag börjar ana att min energi är på väg tillbaka efter två veckor i coviddimma. Det är påtagligt, det där med energin. Jag har verkligen känt mig helt sänkt. Inte jättesjuk men jättetrött och jättehåglös. Tror att jag skrev surrealistiskt häromsistens. Bisarrt, rentav. Som om jag plötsligt blivit någon annan som jag definitivt inte tycker om att vara. J.K Rowlings dementorer kommer upp för min inre syn; de där monstren som suger all livskraft ur dem som kommer i deras väg. Tröstlöshet i flera dagar. Helskumt.

Igår morse …

kände jag doften av kaffe för första gången sedan covid parkerade sig på Vrakvägen och såg till att gatan gjorde skäl för namnet. Två hasande vrak till synes glömda av världen. Fast glömda var vi ju såklart inte; det bara kändes så. Så imorse, när det där fantastiska lilla svanstyget (kollegans barn myntar fantastiska och kreativa nya benämningar för söta, busiga djur på löpande band), kröp intill mig för morgongos och jag stack ner näsan i hennes päls, då minsann kände jag doften av henne! Valpdoft, från trött, varm hund.

Du sköna nya värld, vill jag utbrista; har du funnits kvar där hela tiden och bara väntat på mig?

Rapport från leprakolonin

21 söndag Mar 2021

Posted by in Franskt traggel, grand-mère, huset på ön, Jycken

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Fräschingarna på ön låter meddela att de känner sig en smula avskurna från verkligheten. Två stycken persona non grata hasar bleksiktiga och håglösa fram mellan köket och vardagsrummet. Pestsmittade. Farliga. Inte en del av gemenskapen längre.
Golvet är belamrat med vovvens leksaker, solen försöker bryta igenom de smutsiga fönsterglasen och sagda vovve gör sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss. Hon gör det väldigt bra, måste jag säga. Hon är så vansinnigt söt med sina ekorrpigga ögon och röda päls att det är alldeles omöjligt att motstå hennes pockande och lockande.

Ska du inte resa dig från soffan snart?

Så är det ju dessutom vår. Det gick undan, till slut, även om det fortfarande är en aning för kallt för min smak. Men ut måste vi, både för hundens skull och för att få miljöombyte. Idag fick det bli en biltur till ännu ett nytt promenadställe. Tjörn är fullt av bra ställen att traska runt på och lite av den tappade energin återvänder i den lätt beslöjade, milda vårsolen.

Jag tog en lång, skön dusch imorse och smorde in mig med min parfymerade favoritlotion. Den brukar dofta fantastiskt och fylla hela badrummet med sina viffar men jag känner ingenting. Jag skulle kunna hälla över mig en hel parfymflaska utan att det skulle göra någon skillnad och det är så tråkigt.
Den här gnällspiken som är jag är jag också jäkligt trött på. Jag vet inte riktigt vem hon är. Helt gnällfri var jag förstås inte pre-corona men det här är i en helt ny dimension.

Jag vill återgå till att gnälla över tidsbrist. Jag vill känna hetsen igen, känna att jag inte har all tid i världen, utan att jag måste passa på att fixa när det är helg, bli klar med saker i tid och känna lite lätt panik över att jag snart skall iväg.
Till Murviel. Till Solna. Till Oslo.
Det där med att fixa i sitt hem är trots allt beroende av att du med jämna mellanrum visar upp det och delar det med andra. Som att bädda iordning i gästrummet för att någon skall komma på besök och att stuva undan vardagsstöket för att gäster skall sitta vid ditt matbord och dela en måltid med dig.
Ingenting av det där är nära förestående och jag saknar det så att det gör ont. Jag rycker på mina stela axlar åt dammråttorna i hörnen och bestämmer mig för att det kan vänta till en annan dag. Jag tillhör alltså inte skaran som ägnat pandemin åt att renovera och fixa hemma. Annars lär det vara en välkänd coronaeffekt, har jag hört.

Dock har corona faktiskt satt igång andra saker hos mig som är bra. Jag har rutat in min vardag ordentligt. Måndag, onsdag och fredag är det jobb som gäller. På tisdagar, torsdagar och helger lär jag mig franska. Jag prioriterar det framför att städa. En muntlig tenta är avklarad och på torsdag är det dags för första språkfärdighetstentan. Jag tror att jag är redo men nöter vidare ändå. Nu vill jag se till att lära mig.
Disciplin, alltså. Liksom med min träning. Den har dock fått maka på sig under den senaste veckan men nu tror jag att jag skall kunna återuppta den utan att genast bli toktrött. Om några dagar hoppas jag att vi för vår del kan blåsa coronafaran över och återgå till ett någorlunda vanligt liv igen.

Syresätter oss ordentligt gör vi, iallafall!

Och då jädrar, då bär det av till Solna och mina älskade prinsar! Blir spännande att se hur de kommer överens med Stina!

Och hur gick det med covidtestet?

14 söndag Mar 2021

Posted by in Franskt traggel, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Jotack, inte alls. Det vill säga, det lyckades inte så jag måste göra om den smetiga proceduren.

Under tiden har bacillen blommat ut till vad som känns som en klassisk vårförkylning. Trötthet och huvudvärk verkar ha gett vika och för det är jag så här långt glad. Kanske att det ändå bara är just det; en förkylning av det lättare slaget? Imorgon gör jag om proceduren, för det känns ändå viktigt att veta, om det nu skulle visa sig vara covid iallafall.
Tjörn är helt vindstilla idag och vi gav oss iväg på bilträning och tänkt promenad med jycken igen.

Inga klagomål den här gången! Framsteg!

Långt ifrån stråk där vi kan riskera att stöta på andra i trånga passager, hade vi tänkt, eftersom jag både snörvlar och kraxar. Men solen gick i moln, jag började frossa och insåg att jag kanske inte är så väldigt frisk ändå. Så vi åkte hem och jag drog en filt över mig i soffan, fick sällskap av Stina och sov en stund istället.

Resten av dagen ägnades åt franskan innan det var dags för fjärrapéro med murvelvänner:

Första tentan är under uppsegling och jag övar, tränar och nöter.
Passé composé, ännu så länge bara med avoir, futur proche, passé récent, impératif, prépositions de lieu, negationer, artiklar, pronomen, kvantiteter, m.m – och glosor i långa rader.

Dessutom skall jag recensera en fransk film på franska. Det är på väldigt basal nivå fortfarande men det är bra och helt nödvändigt för mig att tvingas till prestation med deadlines och examinationer. Pluggandet sitter i ryggmärgen fortfarande efter den ohemult långa tid som gått sen sist. Det känns fortfarande rätt att angripa det på traditionellt vis. Naturmetoden är för yngre hjärnor och för dem som är i daglig kontakt med språket, inte för mig.

Imorgon öppnar antagningen för höstterminens kurser. Jag skall fortsätta frankofila mig, förstås. Nu finns ingen återvändo.
Och imorgon är det dessutom exakt nio år sedan vi satte den stora nyckeln i dörren till murvelhuset för första gången, liksom dagen för en annan milstolpe. Den väntar jag dock med att berätta om tills imorgon.

Inte tänker jag sluta hoppas på bättre tider

04 torsdag Mar 2021

Posted by in fjärrkurs i franska, Franskt traggel, Jycken, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag sitter vid mitt skrivbord med en sovande valp på bordet mellan mig och datorn. Lite halvbesvärligt är det men också så väldigt sött. Det har varit jobbintensivt några dagar och den lilla valpen vill ha närhet. Markerar att hon visst kan vara nöjd med arrangemanget bara hon får vara tydligt i fokus. Jag blir alldeles lugn av hennes sovande andetag.

Vi har börjat promenera på riktigt och hon har rejäl fart på sina små valpben. Pälsen blir nästan kamoflagefärgad i den vinterbruna ljungen och hon sniffar in sina hoods med stor noggrannhet.

Utsikt från Toftenäs

Det är fint att hon flyttat in till oss och får fart på både det ena och det andra. Hon bryter coronatristessen och ser till att vi får en massa frisk luft. Rena hälsoförsäkringen, faktiskt.

Solen är intensiv idag men vinden narar och glömda vantar på hundpromenaden är ingen hit. Andra dagen i mars var det däremot ordentlig vår på Tjörn. En aning krispigt tidig morgon men med en sol som värmde till slut. Köksfönstret stod lite på glänt och utanför sjöng fåglar. Köksbordet var belamrat med böcker, dator, kaffekopp med kaffeslatt, vattenglas och en skärm med fjärrfranska.

Jag ägnar till slut många timmar i veckan åt franska. Minst den halvtid som är tänkt. Jag har hamnat i ett läge när jag visserligen får syn på mycket och lär mig, men där det också med jämna mellanrum känns övermäktigt. Litegrand enligt devisen ju mer du lär dig, desto svårare blir det. Men jag hoppas ju förstås att det så småningom skall bli ordning på röran. En försiktig plan är att ta några universitetspoäng bortom introduktionen och att komplettera med några intensivveckor med en kurs i Frankrike längre fram.

Lite snällare med mig själv gällande mina bristfälliga kunskaper i franska är ändå en effekt av mina nyligen påbörjade studier; jag har ganska snabbt insett att studier i den här takten inte hade varit möjligt att kombinera med mitt rektorsjobb. Studierna kräver både tid, tålamod och engagemang. Helst skulle jag vilja ägna hela dagarna åt futur proche, verbes pronominaux och elisioner men det går ju inte nu heller. Jobbet, som visserligen är annorlunda nu, kräver ändå sitt.

Jag tycker om att titta i backspegeln och konstatera att även om dingleprojektet kraftigt försenat och påverkat mina andra planer, så är det så mycket annat som istället blivit både bättre och tryggare. Det har gjort att väntan på ett friare liv nu känns helt rätt. Väntan har inneburit att jag vet bättre vilken sorts frihet jag vill ha och att det inte handlar om att jag inte vill ha ett jobbsammanhang, kolleger, en arbetsplats att åka till varvat med möjligheten till distansjobb och längre sejourer i Murviel.

De där längre sejourerna i Murviel hoppas jag är någorlunda nära förestående och att vi skall stå beredda så snart Corona lugnar ner sig och lilla jycken fått sitt pass.
7 april är bokat för den senare detaljen, sedan är det fritt fram vad gäller jycken, iallafall.

En glad överraskning var att Stina inte behöver två sprutor med tre veckor emellan, som det var när Wilda fick sitt pass,

utan att det räcker med en spruta och sedan en regelbunden påfyllning – om det nu var varje år eller vartannat, kommer jag inte ihåg. Det innebär möjlighet till tidigare avfärd till Murviel, om corona tillåter. Resan ner skall iallafall inte bero på bristande planering och förberedelser från vår sida!
Jag har också kontrollerat med Jordbruksverket för att se om det är något annat som ändrats sedan Wildas dagar men det ser det inte ut som. Däremot kan jag konstatera att de numera varnar för leishmania i södra Europa, något som veterinären inte kände till när vi tog upp det för Wildas räkning för några år sedan. Vaccination mot leishmania erbjuds dock inte i Sverige, så det får vi ombesörja när vi till slut kommer ner till Murviel.
Tills dess tränar vi bilåkning och nya miljöer i lagom mängd. Stina protesterar allt mildare och är oerhört läraktig. Så visst väntar väl bättre tider ändå runt hörnet? Tidig vår är det, iallafall; bara en sån sak!

Fem poäng till den som uttalar oeufs och boeufs rätt…

13 lördag Feb 2021

Posted by in Franskt traggel, grand-mère, Jycken, La mer, Om dagsläget, studier i franska, Väder

≈ 11 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är mycket franska nu. Äntligen. Ändan är ur vagnen och det visar sig att jag förstått mig själv rätt. Två timmars duvning två dagar i veckan med innötning däremellan hjälper mig få fatt i mycket efterlängtad struktur med hjälp av alldeles ljuvlig grammatik. Det övergår mitt förstånd att inte alla älskar grammatik. Eller nej, det gör det ju inte; jag var språklärare alldeles för länge för att inte veta att en grammatisk förklaringsmodell måste introduceras med viss försiktighet, gärna ackompanjerat med en smula galenskap.

Min förebild i grammatikhimlen heter Sverker Brorström. Han undervisade på Stockholms universitet när jag läste engelska där i början av åttiotalet. Sverker älskade prepositioner, artiklar och eleganta idiom. Aldrig glömmer jag hans mycket livfulla berättelse om bröllopsresan till Venedig, som han vevade igång för att förklara för oss studenter att det finns undantag från regeln om att inte använda bestämd artikel tillsammans med ortsnamn. Som att Stockholm ibland kallas för The Venice of the North. Hans ögon lyste av entusiasm, kroppsspråket var hysteriskt roligt och inte en fiber i hans kropp var stilla när han fick tillfälle att berätta om någon grammatisk klurighet.

De galna exemplen lyser dock med sin frånvaro på Göteborgs universitets franskkurs. Det är en nybörjarkurs och ännu så länge inte särskilt krävande men vi marscherar raskt framåt, metodiskt och intensivt. Jag behöver ta det från början för att få med mig alla de små detaljer som ständigt ställer sig ivägen för min språkförståelse.

De partitiva artiklarna, till exempel!

Inte svårt alls, visar det sig, när jag får det förklarat för mig på ett sätt som jag förstår. Jag behöver veta att du är en sammandragning av de +le och att det används vid obestämd mängd av maskulina substantiv men att det inte gäller om det maskulina substantivet börjar på vokal.
Annars sitter jag där och undrar vad skillnaden mellan du och de är och får tunghäfta istället. Knäppt kanske, men det är lika bra att jag göder grammatikbesten istället för att tro att jag lite elegant bara skall kunna apa efter och därmed bli slängd i franska. Så fungerar det inte för den här tanten. Språkhjärnan är nog för gammal för det.

Så var det detta inläggs rubrik och torsdagens aha-upplevelse; vet du?
Hade du koll på att -f:et uttalas i singularis men inte när du hänger på ett plural-s?
Öf och böff för ägget och oxen men ö och bö för äggen och oxarna?
Jag är nästan säker på att fransmännen hittar på sådana orimliga uttal bara för att jävlas med oss utlänningar, så att de får behålla sitt vackra språk för sig själva!

Nåväl. Nog om detta. Jag har väldigt roligt iallafall och det är skönt att vara igång ordentligt. Dessutom är det gratis, bortsett från kurslitteraturen. Vad slutresultatet sedan blir står dock skrivet i stjärnorna; kanske är jag obildbar när det kommer till min kommunikativa franska?

Hursom, igår hade jag planerat för en fransk heldag. Det blev en timme. Fina Dingle har nämligen en osviklig förmåga att gång på gång kidnappa mitt intresse. Dingle får det. Dingle är viktigt.

Planen för gårdagen var annars att inte sticka näsan utanför dörren. Kylan släpper inte taget och gårdagsmorgonens 14 kalla minusgrader anser jag vara synnerligen omänskliga temperaturer; sådana som får mig att utbrista ”här kan ju ingen mänscha bo”!
Men – imorgon hämtar vi Stina, så vi for iväg i uppvärmd bil till den relativt nyöppnade hund- och kattbutiken i Skärhamn och provianterade för hennes ankomst:

Det är inte gratis att ha hund, kan vi konstatera. Fast det visste vi ju redan.
Vi for sedan vidare och plockade upp ännu en laddning garn till mig. Det går åt ohemula mängder. Den här gången skall jag fixa skojiga rävvantar till prinsarna, i futilt hopp om att de kanske tycker att de skulle kunna gå an att trä på sina fina små händer. De är inga fans av vantar, nämligen och det är ju inte så bra när minusgraderna blir tvåsiffriga. Så försöka får duga!

Work-in-progress - ögon, nos och öron skall på!

I hamnen i Skärhamn ligger isen trots det salta vattnet och det är alldeles stilla.

Vemodigt vackert och i stark kontrast till det myller av turister och båtfolk som samlas här om somrarna.

Bon week-end tout le monde!

Firar utan jubilaren idag

03 tisdag Mar 2020

Posted by in Byliv, Familjen, Franskt traggel, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag skall ägna mig åt lite hyllningar nu. Han fyller sextio år idag, han som för snart 21 år sedan klev in i mitt liv och sedan inte klivit ut igen. Han är där. En konstant. Det spelar ingen roll vad jag hittar på. Han är där, bakom mig, bredvid mig, alltid uppmuntrande.
– Kör, säger han, oavsett hur vilda mina planer är. Trots att han ibland nog är lite orolig för att det skall bli dyrt, inte fungera, bli på tok. Han ger min kreativitet fritt spelrum och jag vågar mer än vad jag annars hade gjort. Tack vare honom (och åkejrå, min drivkraft!) har vi ett murvelhus, ett fint västkustliv och, tack vare hans obändiga tilltro till mig, har jag ett litet fjärrundervisningsföretag som till slut ser ut att lyfta. Och just det har länge varit allt annat än en självklarhet. Utan honom hade jag inte vågat.
Så jo, visst är det här en kärleksförklaring till mannen som har en surikat som profilbild när han figurerar i sociala medier. Lite hemlighetsfull och anonym; mystisk, rent av…?

Så mycket betyder han för mig att jag ser till att inte vara hemma när han fyller sextio. En kan ju fråga sig hur kärleksfullt det är, egentligen?

Men också det hejar han på. Annars kommer köksrenoveringen att stå still, menar han och det har han ju rätt i, så jag for iväg. Jag har röjt bort renoveringsbråte från terrassen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

njutit av sol och vårvärme och efter förrättat värv slagit ner mina ädlare delar för en stunds vila och stickning i sagda sol.

Igår skramlade jag iväg till Pezenas i Gamle Svarten för att byta ut de trasiga kakelplattorna,

via Darty i Béziers, där en fläkt beställdes. Fläkten dröjer till 20 mars och då är jag inte längre här, så det får lösas på annat sätt.

Men fin är den och mycket billigare än vad jag hade räknat med. Affären gjordes dessutom upp i stort sett bara på franska med försäljaren som visade sig bo i Murviel. Rackarns trevligt. Och roligt att fixa det på franska, om än på en tämligen bruten sådan.

Jag börjar därmed äntligen skönja ett slut på vår kitchen makeover; tapeten skall upp, skåpsluckor och skafferi målas och lampsladdar döljas:

men nu börjar det bli både överblickbart och möjligt att få till. Färgpinnarna har jag flyttat runt och tittat på i fullt solljus, i kvällsljus, i gråvädersljus och i kökets mörkaste vrå, mot tapet, kakel och mot vita väggar.

Jag är alldeles fascinerad över hur olika färgerna beter sig beroende på hur ljuset faller. Jag har funderat på den mörkaste grå, tyckt att den som heter ”Elephant’s Breath (pinne nr 2 på första bilden) kanske blir för ljus men till slut, och efter att ha målat en stegpall med elefantfärgen, kommit fram till att det är den jag kommer att bli mest nöjd med.

Planen är att ha kommit en bit på väg med målandet innan jag åker tillbaka norrut och att kunna slutföra det när vi är här i påsk igen.

Det snart färdiga köket fungerar annars redan nu alldeles utmärkt. Diskbänken med den stora hon är makalöst bra att arbeta vid, köksön ger bra häng och massivt med extra arbetsyta och den nya spisen – vår piano de cuisson – är en ren matlagningsdröm.

Där står nu en Crème Ninon och väntar på bygrannar, som kommer hit för att fira sextioåringen. Ni vet, han som inte är här…

Grattis L – allt hade varit helt perfekt om också du varit här!

Ou sont ils…?