Jotack, inte alls. Det vill säga, det lyckades inte så jag måste göra om den smetiga proceduren.

Under tiden har bacillen blommat ut till vad som känns som en klassisk vårförkylning. Trötthet och huvudvärk verkar ha gett vika och för det är jag så här långt glad. Kanske att det ändå bara är just det; en förkylning av det lättare slaget? Imorgon gör jag om proceduren, för det känns ändå viktigt att veta, om det nu skulle visa sig vara covid iallafall.
Tjörn är helt vindstilla idag och vi gav oss iväg på bilträning och tänkt promenad med jycken igen.

Långt ifrån stråk där vi kan riskera att stöta på andra i trånga passager, hade vi tänkt, eftersom jag både snörvlar och kraxar. Men solen gick i moln, jag började frossa och insåg att jag kanske inte är så väldigt frisk ändå. Så vi åkte hem och jag drog en filt över mig i soffan, fick sällskap av Stina och sov en stund istället.

Resten av dagen ägnades åt franskan innan det var dags för fjärrapéro med murvelvänner:

Första tentan är under uppsegling och jag övar, tränar och nöter.
Passé composé, ännu så länge bara med avoir, futur proche, passé récent, impératif, prépositions de lieu, negationer, artiklar, pronomen, kvantiteter, m.m – och glosor i långa rader.

Dessutom skall jag recensera en fransk film på franska. Det är på väldigt basal nivå fortfarande men det är bra och helt nödvändigt för mig att tvingas till prestation med deadlines och examinationer. Pluggandet sitter i ryggmärgen fortfarande efter den ohemult långa tid som gått sen sist. Det känns fortfarande rätt att angripa det på traditionellt vis. Naturmetoden är för yngre hjärnor och för dem som är i daglig kontakt med språket, inte för mig.

Imorgon öppnar antagningen för höstterminens kurser. Jag skall fortsätta frankofila mig, förstås. Nu finns ingen återvändo.
Och imorgon är det dessutom exakt nio år sedan vi satte den stora nyckeln i dörren till murvelhuset för första gången, liksom dagen för en annan milstolpe. Den väntar jag dock med att berätta om tills imorgon.