Visst tusan har vi covid, både jag och L och vi är därmed beordrade karantän i en vecka.

Vi mår båda två ganska ok men rätt vad det är blir jag plötsligt obeskrivligt trött och huvudet börjar värka. Då är det bara att ge efter för det en stund och vila. Inte i ryggläge, dock; det skall tydligen undvikas. Så länge symtomen inte är värre än vad vi hittills upplevt, skall vi kanske inte klaga alltför mycket men jag är ändå arg på hela situationen. Jag blir med jämna mellanrum håglös och rastlös på samma gång och det känns minst sagt skumt. I nästa stund är det mesta som vanligt igen och jag börjar ana ljuset vid horisonten.

Någon resa till Solna blir det förstås inte och inte heller får jag träffa Emil, som planerat. Han är förkyld också, men hade dessbättre inte covid. Han har fått sin lägenhet såld och har därmed kapat banden med Stockholm.
Annars är det smått surrealistiskt, alltihop. Som att befinna sig mitt i en dystopi som någon dysterkvist diktat ihop. Jag försöker tänka att när vi är förbi och igenom det här, så har vi åtminstone antikroppar och får därmed kanske större frihet att röra på oss. Men jag hade helst sluppit.
Lite imponerade över vården är vi ändå mitt i covideländet. Igår morse blev vi uppringda av en läkare på vårdcentralen som ville veta hur vi mår, vilka symtom vi har och var vi tror att vi plockat upp smittan. Han pratade länge med oss, gav oss goda råd och talade om att det är karantän i minst en vecka som gäller. Vi skall helst inte ens lämna tomten för hundpromenader men det måste vi ändå göra. Vi skall nog klara att inte möta någon, tror vi! Vi bor ju ändå rättså bra till ur det hänseendet. Tryggt känns det, i alla händelser, att bli uppringd och ha en direktlina, om det skulle behövas.
Vi har beställt mat för hemkörning från ICA Nordeviks i Skärhamn,

solen skiner och Stina håller igång oss, så nog skall det här bli bra också, till slut.

Och vi har bokat resa, igen! Färja och bil med vaccinerad valp genom ett Europa som vi då hoppas är lite mera på fötter igen. Jag ser det också som ett tecken att jag till slut fått min voucher från Air France, flera månader efter att den resan brann inne. Vi får se när jag får användning för den. Att en ny linje Stockholm- Montpellier öppnas i juni ser jag också som ett gott tecken i skyn. Kanske ändå att något slags normalitet väntar runt hörnet, även om de många flygresorna för egen del inte kommer att återupptas på samma sätt igen. Av andra skäl än just covid.