Etiketter
Mille.
Tusen.
I snitt drygt hundra om året i nio år. Från sprittande glädje, tusen förhoppningar och barnslig förtjusning, över förvecklingar, sorg och nytt hopp, till en annan historia än vad den först var.
Vuxnare, kanske?
Mindre okritisk, absolut.
Tråkigare?
Ibland tycker jag det.
Men att återgå till den oskuldens tid som en pinfärsk och omvälvande förändring, som den att köpa ett franskt hus, kan innebära, det går ju inte.
Jag minns hur det skavde och gjorde mig irriterad när någon försökte sticka hål på min bubbla, i kommentarsfält och på andra sätt. Jag var förstås vuxen sedan länge redan för nio år sedan och visste naturligtvis att rosenskimmer som stadigt tillstånd har mycket lite med verkligheten att göra. Jag behövde inga påminnelser om det. Jag förbehöll mig rätten att stanna i euforin så mycket jag kunde, för det gjorde mig hel.
Det gör mig hel.
Hjälper mitt ekvilibrium.
Murvelhuset har lyckats behålla sin magi för mig, om än med nya insikter och med bättre beredskap för det som ibland tillfälligt bryter just murvelmagin.
Jag påminner mig om det och försöker hejda mig när någon i glädjeyra beskriver sin nyförälskelse i franskt liv. Hur viktigt det är att få vara ifred i sin bubbla och att råd och förmaningar inte bör delas ut för frikostigt och oombett. Tids nog blir vi alla varse. När det sker, har bubblan förhoppningsvis rustat oss för att möta också franska motgångar, eftersom vi upplevt det andra och vet att det finns kvar.
Nio år med älskat murvelhus just idag och som för att kröna det, läser du just nu blogginlägg nummer tusen!
Att jag fortsatt klottra, säger något om hur viktig den franska tillvaron är för mig.
Utan den hade jag varit trasigare.
Så grattis Murvielklotter och tack murvelhuset för att du finns där bortom Corona!
Murvielklotter 
Jag ska villigt erkänna att jag är en av dem som du säkert inkluderar bland dem ”som delar ut råd och förmaningar, särskilt oombett”. Eller gjorde i början här iallafall. Vi är ju alla förskräckligt olika, en del vill stanna kvar i sin euforibubbla som du kallar det medan andra tacksamt tar emot både råd och tips – det är ju övertydligt i t ex de många Facebookgrupperna som särskilt handlar om svenskar utomlands och Frankrike i synnerhet. Där haglar frågorna om allt från stort till smått och de allra flesta med erfarenhet tar gärna av sin tid och delar med sig av alla sina tips. Många ställer inte ens frågor utan berättar om något som andra kan relatera till och därför ger sin egen syn på. Personligen tycker jag det är den stora charmen med sociala medier – att man bryr sig om och vill dela med sig. Jag skrev själv en väldigt uppskattad sydfransk blogg i många år och upplevde det alltid som positivt när någon lite mera ”erfaren” kunde tipsa om olika genvägar eller praktikaliteter. Men så bodde vi permanent också – det kanske är skillnad då?
Grattis till det tusende blogginlägget som vi hoppas blir fler förstås och hoppas också covid-testet tar den här gången. Och är negativt förstås!
GillaGillad av 1 person
Grattis! Roligt att du fortsätter klottra!
Ha det så gott och välkommen ner -snart!
kram Karin
GillaGillad av 1 person
Ja, du var en av dem men du var lika ofta en av dem som lärde mig mycket och för det är jag tacksam! Och lite irritation kan man väl leva med, det är inte så allvarligt. Och visst avslöjade mycket av det jag skrev, särskilt i början, att jag av naturliga skäl inte visste så mycket. Poängen just då var att jag tyckte om att få utforska, att inte veta riktigt vad som väntade runt hörnet. Det var liksom en del av äventyret.
Vi kommer troligtvis aldrig att bosätta oss i Frankrike och ett av skälen är just att det är skönt att ta semester från vardag därnere och att slippa bekymra sig om CV, mutueller, fransk administration i större omfattning än vad som redan är fallet, etc. När vi blir äldre och skröpligare tror jag också att vi kommer att vilja vara nära barnen. Men man skall aldrig säga aldrig!
GillaGilla
Tack! Vi har faktiskt bokat nerresa i ett anfall av optimism men det dröjer ett tag till. Lilla valpen måste hinna få pass och växa till sig lite till först.
GillaGilla
Varmt grattis vännen!
Kommer ihåg så glad jag var när jag fann din blogg. Få njuta av din eufori o känna att man på ett sätt var med på ett hörn o fick insupa atmosfären o glädjen med det nya. Glädjen att genom bloggen fått lära känna dig IRL o så vara pensionatsvärd till bästa LaDame. Enbart den bekantskapen var guld värd.
Kan nog relatiera till euforin av det nya, samma känsla när i Sverige man köper det där huset. Lyckan är total o man är så lyckligt ovetande om oseriösa hantverkare, struliga hantverkare o att allt blir dyrare än man tänkt sig. Men precis som du säger så vill jag upptäcka detta själv. Och man blev luttrad o kunde ändå hantera allt detta. Ställer jag frågor, ja, då är jag glad för tips. Men nej tack till ”oombedda goda råd”.
GillaGillad av 1 person
Och lika glad är jag över att ha lärt känna dig! Och att ha kontakt med bloggläsare och lära känna dem i ”etern” har gett mig så mycket!
GillaGilla
Jag känner att man måste få skriva av sig ibland och snart snart är du här nere igen.
GillaGillad av 1 person
Egentligen är det ju inte så mycket att tillägga kring det här med ”råd eller inte”. Vissa av oss uppskattar det och tar det för vad det är, andra vill göra sina egna erfarenheter utan inblandning från dem man upplever sig inte ha frågat. Kanske ska man då, när man skriver på sociala medier – i synnerhet en blogg med kommentarsfält – från början skriva in någon slags ”bruksanvisning” till läsare och följare. Typ: åsikter, rekommendationer, tips och råd som inte efterfrågats undanbedes”? Man får ju i och för sig garanterat ett mindre antal följare och enbart sådana som uttalar sig som skribenten önskar. Några intressanta diskussioner lär ju inte heller uppstå – det var vad jag personligen tyckte var roligt med mina bloggläsare och som är lika roligt och uppskattat i olika fb-grupper numera. För att inte tala om de roliga och likasinnade människor vi också lärt känna i verkliga livet genom blogg och sociala medier.
Det blir ju intressanta utbyten i skrift som i och för sig ibland kan hetta till men avsikten kring eventuella goda råd är ju god och omtänksam. Det man skriver utgår ju alltid ifrån: ”har du tänkt på att”, ”så här skulle man kunna göra”, ”min erfarenhet är”, ” om du gör så här kan detta eller detta hända”. Ingenting annat.
Det blir skillnad tänker jag om man har sin blogg som sin privata – men ändå officiella – dag- och anteckningsbok, då kanske man inte är så benägen att gå in i den typen av diskussioner. Det blir mera en slags personlig rapport – ett klotterplank som du kallar det – där man skriver ner och bildbestyckar känslor och skeenden i realtid. För andra att läsa om man vill men egentligen varken recensera eller ha synpunkter kring?
Det är i sanning en ny värld som öppnat sig för oss. Med möjlighet att skapa både nya vänner och också motsatsen!
GillaGilla
Monet – jag har ingenting emot att mina läsare har åsikter – tvärtom berikar det. Ser därför inget behov av att lägga in någon blänkare för att styra vilka kommentarer som är välkomna. Men vi skall inte grotta närmare i detta – det har blivit debacle kring det förut, så låt oss strunta i det. Du är så välkommen att både läsa och kommentera, också när vi har olika syn på saker och ting. Om jag ibland vill dra en gräns, är det inget jag sedan går och funderar över. Murvielklotter är trots allt bara en blogg och som sådan förhoppningsvis något som ibland kan inspirera och kanske ibland locka fram ett aldrig så litet leende. Större ambitioner än så har jag inte med mitt skrivande.
GillaGilla