Etiketter
Första halvan av min franskkurs är avklarad och nu tar jag påsklov från den i ett par veckor. Jag har rabblat verbkonjugationer, pluggat glosor och petat i mig alla irriterande sammandragna former och på alla sätt plockat fram mina gamla pluggskills.

Andra får säga vad de vill, men det där nötandet är det bästa – och stundtals det tråkigaste – som finns! Det ger resultat. Jag kommer på mig själv med att i mitt huvud översätta fraser för att jag kan, för att jag har fått fatt i verbformerna och inte behöver fastna i det.
Franskan är svår för många av oss med stela gamla hjärnor att bara lyssna till och lära sig, eftersom så mycket då förblir dolt. Jag tror fullt och fast att det förlänger inlärningsprocessen att inte ta itu med strukturerna på ett någorlunda tidigt stadium – inte minst är jag själv ett levande bevis på det. Därmed inte sagt att naturmetoden inte fungerar; det gör den, naturligtvis, men den kräver intensivt och långvarigt badande i språket. Och kanske även en förmåga att inte nörda ner sig i detaljerna, utan bara se till att prata på utan att bekymra sig om något annat än att kunna göra sig förstådd. Jag kan bli avundsjuk på dem som klarar det men det har jag konstaterat tidigare att det inte är för mig. Det blir liksom ingenting av det. Borde jag ha kommit igång tidigare? Absolut, men tiden, hur fånigt det än kan låta, har verkligen inte funnits.

Hursomhelst skall verben få vila i ett par veckor och jag skall ägna mig åt annat. Jobbet skall få lite extra andakt och jag börjar ana att min energi är på väg tillbaka efter två veckor i coviddimma. Det är påtagligt, det där med energin. Jag har verkligen känt mig helt sänkt. Inte jättesjuk men jättetrött och jättehåglös. Tror att jag skrev surrealistiskt häromsistens. Bisarrt, rentav. Som om jag plötsligt blivit någon annan som jag definitivt inte tycker om att vara. J.K Rowlings dementorer kommer upp för min inre syn; de där monstren som suger all livskraft ur dem som kommer i deras väg. Tröstlöshet i flera dagar. Helskumt.
Igår morse …

kände jag doften av kaffe för första gången sedan covid parkerade sig på Vrakvägen och såg till att gatan gjorde skäl för namnet. Två hasande vrak till synes glömda av världen. Fast glömda var vi ju såklart inte; det bara kändes så. Så imorse, när det där fantastiska lilla svanstyget (kollegans barn myntar fantastiska och kreativa nya benämningar för söta, busiga djur på löpande band), kröp intill mig för morgongos och jag stack ner näsan i hennes päls, då minsann kände jag doften av henne! Valpdoft, från trött, varm hund.

Du sköna nya värld, vill jag utbrista; har du funnits kvar där hela tiden och bara väntat på mig?