Etiketter
akaciaträd i blom, bignone, Maison de deux, ogräs, träningsvärk, växtkraft
Det blåser lite och ibland skymmer molnen solen. Då blir det aningens svalt och jag drar ett badlakan över min nyss badade kropp. För en vecka sedan kom dessutom en rejäl åskskur,
som jag beundrade i skyddet av vår vintersmutsiga torgmarkis.
Poolvattnet med sina knappa trettio grader är varmare än luften men svalkar ändå när skinnet värmts upp av solen. Så jag simmar. Mycket och länge. En oförklarlig, dov och envis smärta i magen väckte mig för några dagar sedan och inte förrän efter flera timmars funderande lurade jag ut att det värkte i mina otränade magmuskler. Träningsvärk, alltså! Det är så att jag blir rent stolt och fantiserar om hur urstark jag skulle kunna bli om jag simmade så här varenda dag. Hundra varv i poolen blir 900 meter. Kan tyckas futtigt men det är uppenbarligen en bra början för mig.
Vi äter nästan alla våra måltider ute och som brukligt är under ”svensk” sommar åker en kofta på när solen gått ner och först när inte heller den räcker för att hålla den annalkande nattsvalkan borta så går vi in.
Det växer förstås så att det knakar. Akaciaträdet som fått fäste i muren mot grannen skickar puffar av väldoft in genom det öppna sovrumsfönstret
och det en gång så vildvuxna trädet invid trädgårdstrappan har genomgått en total metamorfos efter den något omilda ansning den fick för ett par år sedan. Formen är perfekt och den står som ett majestät i Bertrands terrasseringar.
Hela trädgården sjuder av liv. Naturen vaknar inte. Den har varit klarvaken ett bra tag. Jag har svårt att både se och lyssna mig mätt och tycker att den är den vackraste trädgård som finns.
Den är långt ifrån perfekt – ogräset håller på att få ordentligt fäste – men det är precis det som är charmen. Idoga försök att tämja den och sätta gränser för växtligheten struntar den blankt i så fort vi vänder ryggen till. Gränslandet mellan det tuktade och trotsigt vildvuxna; det är något märkvärdigt rogivande över det faktum att naturen gör precis som den vill och att det är helt ok att vila i det mellan härjningarna med sekatör, kratta och häcksax.
Imorgon åker vi härifrån och överlåter vidare tuktande av vildsint trädgård till Maison de deux. Om vi bara lämnade trädgården nu, skulle jag nog få hugga mig fram när jag är tillbaka i maj. Charmen förutsätter trots allt att det är vi och inte växtligheten som vinner kampen över trädgården.
Längtar tillbaka, det gör jag redan innan jag åkt härifrån.