Vi är inne i vår sista helg i Ulebergshamn och 18 månader av olika stadier i bostadslimbo är över.
Vårkväll Ulebergshamn
Om jag aldrig mer tänker flytta? I wish! Men jag hoppas att vi kan låta det dröja. Det har varit arton hektiska månader, som började med vattenläckan i Murviel hösten 2021, följt av omfattande renoveringsarbeten i dess kölvatten och sedan förberedelser för, och försäljning av Tjörn, samt därpå en tillfällig flytt till just Ulebergshamn. Det mesta har förblivit nedpackat sedan vi lämnade Tjörn, så att förbereda flyttlasset den här gången har varit en betydligt mindre ansträngande historia än sist, när jag dessutom tvingades släppa kontrollen sista flyttdagen, då min näsa kom ivägen för en elak bokhylla.
Köket packas ihop – på onsdag går flyttlasset
Men en flytt är fortfarande en flytt, och även om vi håller oss kvar på västkusten, alldeles invid västerhavet, så byter vi återigen kommun och vi känner ingen dit vi flyttar. Men grannar får vi och nära inpå, dessutom!
Det är en bra åldersblandning och vi är alla nya och i någorlunda samma situation. Jag ser fram emot att ha mer liv och rörelse runtomkring mig. Det har jag saknat både på Tjörn och här i Ulebergshamn, även om jag inser att det sommartid ser helt annorlunda ut i den lilla hamnen mellan Uleberget och Vinklätten. Omedelbara grannar är ju annars en bristvara också i de närmaste husen i Murviel. Två äldre damer bodde intill vår tomt när vi köpte huset 2012, men det är nu flera år sedan de båda dog och det blev helt öde runtomkring oss. I Murviel lyckas vi visserligen skapa liv och rörelse alldeles på egen hand men grannar saknar vi iallafall. Det blir kanske ändring på det nu. Bakom poolhuset grävdes det och jobbades det när vi var nere i januari;
Häromdagen skickade Claes och Eva en bild från sin promenad genom byn. Ett hus är nu på väg upp på tomten bakom poolhuset:
Vi kommer att se till att bekanta oss med de nya ägarna när de flyttar in. Har vi tur, är de inte bara fransmän, utan riktigt trevliga också. Det senare är det viktigaste, förstås, medan det förra skulle kunna ge mina franskkunskaper en boost. Bygget skall i alla händelser inspekteras när vi kommer ner i slutet av april. Men först är det flytt, påskfirande, barnbarnsturné och en hel del jobb som skall klaras av. Tråkigt kommer jag inte att hinna ha och inte heller kommer jag att hinna ägna mig åt så förfärligt mycket längt. Men det känns riktigt bra att en ny murvelsäsong står för dörren; sommarvistelsen skall få bli ordentligt lång i år.
Det har gått en vecka redan sedan vi röjde det sista i huset på Tjörn. Det har inte precis varit stilla liv sedan dess och de sista timmarna på Vrakvägen blev dessutom kanske något mer dramatiska än vad jag hade önskat.
Jag skulle kunna ge mig i kast med en salvelsefull berättelse om två frustrerande dagars möte med svensk vård, eller rättare sagt med den förfärande dåliga organisationen av densamma. Det skall dock omedelbart sägas att när man väl tråcklat sig förbi alla makalösa hinder och nått fram till faktiska personer, har de inte varit något annat än proffsiga, empatiska och hjälpsamma. Så vad hände den där onsdagen för en vecka sedan när jag ”bara” skulle ångtvätta sängen vi lämnade kvar?
Jo, ångtvättar har sladdar.
Ett hus som det flyttas ut ur har prylar överallt som man måste kryssa förbi.
På sladdar kan det snubblas.
Det gjorde jag.
Och mötte Billy bokhylla.
Där satt jag sedan på golvet med blodstänkt skjorta och med en näsa med ett tämligen djupt hack i och en växande blåtira. Skärrad och med darrande fingrar ringde jag en vårdcentral, bara för att hamna i en tidskrävande chattfunktion, som i slutändan ledde till att jag fick veta att det inte fanns några lediga akuttider. Hjälp med min trasiga näsa fick jag till slut, fast på en annan vårdcentral och många timmar senare.
Limmad och tejpad näsa med hjälp av fina Närhälsan i Hunnebostrand
Dagen därpå upprepade sig historien, när jag insåg, eller snarare råddes, att kolla upp mitt svullna, varma och stela pekfinger. Jag vågade mig på ett nytt samtal, som naturligtvis genast övergick i en lika tidskrävande chatt som dagen innan. Att chatta med närhälsan innebär att ensidigt svara på förprogrammerade frågor, där svaret från faktisk person den här gången lät vänta på sig i fem(!) timmar. Och vad blev svaret?
”Vi har tyvärr inga fler akuttider idag”.
Då uppsökte jag i egen hög person ännu en vårdcentral men fick samma svar. Inga akuttider. Tänk om min blåtira, min hackade näsa och mitt ömma finger varit resultatet av en misshandel, som jag inte ville berätta om? Nästan modigt att skicka mig på porten utan att åtminstone ställa några kontrollfrågor, hann jag tänka.
På den tredje vårdcentralen har jag tur och råkar komma precis när en patient med bokad tid uteblivit. Här fick jag remiss till röntgen på sjukhuset i Kungälv, där det dessbättre gick ganska snabbt. Inte heller hade jag någon fraktur på sagda pekfinger, bara en kraftig stukning och framtida stickprojekt kan därmed anses räddade.
Lättnaden jag kände, när jag skuttade ut från sjukhuset den där sena torsdagseftermiddagen, över att slippa uppsöka ännu en vårdinrättning överskuggade vida lättnaden över att fingret inte var brutet. Två dagar åt fanders mitt i flyttstöket behövde åtminstone inte bli tre och jag kunde återgå till mina försenade planer och rummen i tjörnhuset kunde göras redo för städfirman.
Elaka Billy bortforslad …… och vårt fina badrum tömtFrukostbalkongen tömd och gardinerna nedtagnaDen ångade sängen i ett i övrigt tömt sovrum
Det skall sägas att skadorna jag fick när jag snubblade mitt i flyttstöket var små, om än inte möjliga att ignorera. Senare konsekvenser av ett fult ihopläkt sår mitt i nyllet och risken för ett felställt pekfinger, tvingade iväg mig. Om jag inledningsvis försökte intala mig att ingen läkarvård nog behövdes, så hjälper inte precis de där chattarna till och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som ger upp och låter småskador ta hand om sig själva. Med risk för komplikationer långt senare. Pekfingrar är trots allt intrikata konstruktioner och ärr mitt i nyllet vill man ju gärna begränsa så långt det går.
Min irritation över hur det är beskaffat med tillgången till vardagsvård var monumental de där dagarna förra veckan, men nu har vi börjat boa in oss ”hemma” i Ulebergshamn och jag har hunnit med en vända till älskade lilla Maj i Falun,
Mmmm, gröt❤️
och irritationen har runnit av mig. Vi har testat ljuvlig hämtgnocchi med pesto och räkor på Hos Olga i Hunnebostrand
och vi har suttit nästan alla kvällar på vår veranda och blickat ut över den lilla hamnen medan solen gått ner bakom Uleberget.
I Ulebergshamn bor dinglekollegan Sissel och idag visade hon oss sitt favoritbadställe,
och vi promenerade längs vattnet medan hon berättade om stenhuggarna som ända in på sjuttiotalet högg granit och skeppade ut den här ifrån Ulebergshamn. Spåren efter den verksamheten är ytterst tydliga. Stora stenblock kantar stränderna och det lyckas vara vackert, det med.
Den lilla grusvägen där det en gång låg räls, som de tunga stenblocken drogs på, slingrar sig fram,
och vi smakar på nyttiga enbär men låter bli slånbären som växer längs med stigen vi sedan väljer på väg hem till Sissel och hennes man.
Där fikar vi i deras trädgård medan husets vovve Mynta försöker leka med Stina, som inte riktigt vågar. Men fina mot varandra är de ändå.
Det är paradisiskt.
Kvällsljuset sedan. Jag kan inte se mig mätt och jag kan inte sluta fotografera. Idag har vi fått bort de sista flyttkartongerna från det kombinerade kök- och vardagsrummet och friden sänker sig. Jag tar några steg in i rummet för att fånga utsikten inifrån rummet.
Att diska här gör inte ont,
inte heller att äta sina måltider vid det lilla bordet som fått följa med från Tjörn,
Elefantlampan har hittat sin tillfälliga plats,
men i övrigt är det inte mycket av det möblemang vi hade på Tjörn som fått flytta in här. I Tjuvkil skall vi börja från början med inredningen, så det blir en total nystart på fler sätt än ett. Vi flyttar ifrån den fabulösa utsikten över Ulebergshamn och in i ett radhusområde med ett plank runt vår lilla tomt. Men havet är nära där med och framförallt kommer vi närmare Göteborg och vettiga kommunikationer för våra många resor. Vi har redan märkt att ett permanent boende härute alls inte skulle passa oss i längden, eftersom vi här är om möjligt ännu mer bilberoende än vi var på Tjörn.
Alltså passar vi på att njuta av allt det vackra medan vi är här, men konstaterar att vi ändå är nöjda med att det är för en begränsad tid.
Till helgen drar jag till Solna för att hämta Bror. Vi skall åka tåg och spårvagn och bo på Gothia Towers, där det finns en skojig glashiss. Sedan tågar vi tillbaka till Solna för att fira storebror Bertil, som fyller åtta år, innan jag (och L, som bilar ner) drar vidare till Murviel.
Om jag känner mig som en nomad?
You bet.
En ganska lättad och ganska glad nomad. Utan blåtira, kan tilläggas. Den har dragit vidare.