Etiketter
Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.

Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.



I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.
Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.
Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!

Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.
Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar.
Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle.
Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grannfastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjligheter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…













Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.
Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.
Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!
Nu är väl jag lite partisk efter att ha levt med och i husbil i 20 år – det är ett mycket trivsamt sätt att resa, men det finns en hel del att fundera över först. Vill du ha tips och råd får du jättegärna höra av dej Ni har ju mycket spännande framför er, verkligen! Igen 🙂
GillaGillad av 1 person
Åhhh, vilken dröm! Min fantasi skenar o med din talang skulle det där kunna bli ett underbart projekt. Kommer ni att hyra ut om det blir verklighet? Ibland slår vår Frankrikelängtan till…
Vad gäller flygresor/transporter så kan jag bara hålla med. Husbil är nog ett bra alternativ. Även om det förstås är ännu mera tidskrävande så blir resorna en upplevelse i sig. Klart att liten Stina behöver en husbil 😉
GillaGilla
Tar gärna emot tips ich råd😉
GillaGillad av 1 person
*och
GillaGilla
Min vana trogen är jag mera ”down to earth” och säger bara ”Jeeesus”, om ni skulle ge er på ytterligare ett renoveringsprojekt av den här karaktären. För mig är detta inte ett övergivet, litet skamset och gistet hus fyllt med sommarstugebråte. Det är ett uppenbart rivningsprojekt, bortom all räddning om det inte ska leda till ruinerande kostnader. Om det ens är möjligt – bara träbyggnaderna, elen, toaletten, ”köket” plus alla synliga sprickor i väggar och tak – innebär ju enorma kostnader att få till. Som ni med största sannolikhet aldrig någonsin kommer att få igen.
Ni vet ju nu också vilka svårigheter det innebär att renovera på distans och vilka merkostnader man alltid råkar ut för. Plus allvarliga skador långt senare som den ni råkat ut för nu med vattenskador som blir stora just för att man inte bor permanent.
Dessutom verkar ägarfamiljen bestå av flera personer och vill sälja privat? En mäklare ser till att via la mairie och notarie få fram allt som är av vikt, bakåt och inte minst framåt när det gäller fastigheter. Det görs ju också en besiktning vid fransk husförsäljning men inte alls sådana vi är vana vid i Sverige, dvs jordabalksbesiktning och ev juridiskt bindande friskrivningar vid totalrenoverings- eller rivningsobjekt som det här. Ni måste absolut ha specialgenomgång av expertis här. Inte minst när det gäller juridiken eftersom det här verkar vara ett fd dödsbo med flera arvingar….brrrr.
Jag har ingen aning om varför ni sneglat på detta men antar att ni ser framför er att kunna erbjuda utökad vistelse till barn, barnbarn och vänner? Ska man ägna sig åt uthyrning måste man helt enkelt vara på plats eller lägga ut på agent och det blir mycket liten avans på det – vi vet sen flera år! Kanske själva tomten är attraktiv som utökad trädgårdsmöjlighet? Kanske kan ni efter att ha totalsanerat den och rivit byggnaderna själva bygga på plats något mindre annex?
Jag förstår verkligen att tanken att utöka är lockande om ni nu också sätter er i mindre hus i Sverige. Men permanentboende i Frankrike har ni ju slagit ur hågen och då blir den här sortens distansprojekt väldigt krävande som ni ju väl vet.
För att spä på det som kanske kan uppfattas som negativt och nedslående vill jag också säga att vi nu under ganska många år sett flera av våra svenska vänner, både permanentboende och de med maison sécondaire sälja sina objekt. Inklusive att vi själva sålt. Det finns inte någon som gjort avans på detta. Tvärtom. (Det spelar ingen roll vad mäklarna säger. Det är bara att be att få se aktuella försäljningssiffror på la mairie). De flesta tvingas, ibland efter flera år, att sälja till förlust, också i mera attraktiva områden längre bort mot Côte d’Azur än Languedoc. Luften gick ur bostadsmarknaden rejält under finanskrisen 2008 och priserna har knappt återhämtat sig sedan dess! Många sitter kvar med just för stora hus med trädgårdar eller lägenheter som man inte orkar sköta och vuxna barn har en tendens att som alltid vilja skapa sig sitt eget och kommer mera oregelbundet på besök. I synnerhet när barnbarnen kommit upp i tonåren, då fungerar det inte alls. Och majoriteten av alla, hur mycket frankofil man är, flyttar tillbaka till Sverige runt 70-75, ofta tidigare. Det finns bra statistik på det!
När det gäller husbil är det som Kors och Tvärs säger inte heller helt enkelt. Vi hade också det i 15 år och vet väl vad som gäller. Det finns fördelar men trots allt ganska få totalt sett om man jämför med vanlig egen bil. Det är förenat med höga kostnader dessutom, inte minst i inköp numera! Däremot håller jag med om att flygalternativen inte är bra och troligtvis inte kommer att bli på mycket länge. Ska man flyga enkelt till södra Frankrike ska man bo nära Nice eller Marseille, övriga flygplatser innbär aldrig direktflyg från Sverige och är föremål för bolagens olika ”nycker”men det vet ni ju också.
Efter denna långa utläggning vill jag bara tillägga att var och en självklart har sina referensramar, drömmar, praktiska, ekonomiska och fysiska möjligheter. Och drömmar är ju till för att förverkligas och många åstadkommer ju också det mest omöjliga! Om det här för er är en realistisk dröm som innebär glädje, lycka och harmoni i slutändan så är det säkert så att den här övergivna fastigheten på ett eller annat sätt ska tas om hand av just er. Så Lycka till, hur det än blir!
GillaGillad av 1 person
Du har naturligtvis rätt i allt du skriver och det är på inget sätt en färdig tanke – rolig är tanken att leka med iallafall😉
GillaGilla
Kort sagt, vi får se!
Vi har en väldigt tillåtande attityd vad gäller småttingar och husets popularitethåller i sig fint och växer. Många av barnens vänner förgyller också vår tillvaro. Hur det håller i sig eller inte får vi se. Murvelhuset är en investering i relationer och minnen. Någon avans räknar vi inte med men huset är inte belånat, så vad vi än får ut när/om vi en gång säljer är pengar ner i plånboken att använda till tex ett boende anpassat för de äldre varianterna av oss. Min inställning är också att inte låta bli för att vi vet att vi en gång är för gamla för hela klabbet men jag klarar att både sväva ut i drömmerier och att vara realist.
GillaGillad av 1 person
Tur att vi ibland fattar beslut med hjärtat också, annars vore livet bra mycket tristare. Fortsätt att drömma! Vem vet vad som visar sig vara rätt beslut för hela storfamiljen? Jag ser fram emot att läsa fortsättningen. Bonne année 2022!
GillaGillad av 1 person
Du vet säkert att vi just inte lät tanken på att vi skulle bli för gamla för att uppfylla drömmar dominera vårt beslut. Vi flyttade till Provence permanent och släppte precis allt i Sverige – utom våra relationer förstås – och det var ett väldigt tufft och riskfyllt beslut i vår ålder. Men vi har aldrig ångrat det, det var och har varit en av de bästa perioderna i våra liv. Priset vi har betalat har dock varit högt, i synnerhet ekonomiskt. Har man inte de bekymren och inte heller flyttar permanent är förstås situationen annorlunda. Min kommentar berörde närmast omfattningen av det tilltänkta projektet, inte att man skulle sluta drömma, jag skrev ju just det. Så igen – Lycka till, hur ni än gör!
GillaGillad av 1 person
Vi köpte husbil på grund av hundarna och det ångrar vi inte. Jösses vilket jobb med grannhuset. Ja, du vet väl vad vad du gör, hoppas jag. Ska bli intressant att se hur allt utvecklar sig.
GillaGillad av 1 person
I slutändan brukar jag inte ta mig vatten över huvudet och jag gillar att ha både hängslen och livrem. Men jag går igång på sånt här och bearbetar mina tankar offentligt. Det här projektet har många varningsflagg redan i utgångsläget, så vi skall verkligen göra vår ”due diligence”. Vi har ju liksom att styra med utan att vi dessutom skaffar oss ett ruckel😅 Fortsättning följer!
Kan se lilla Stina ta en husbil i besittning och tankar på husbil började hos mig när vår förra hund började bli till åren. Många av er med husbil vittnar ju också om fördelarna när man har vovve!
GillaGilla
👍
GillaGilla
Så trevligt att läsa din blogg! Mycket igenkänning även om vi bara haft vårt franska hus i fem år. Och jag känner så väl igen när man som ”projektmänniska” ser möjligheter överallt 🙂 På tal om projekt, inspirerad av dig så klurar på om jag kanske skulle börja skriva några rader jag också… På Instagram ska och blir det ju kortare inlägg men ibland skulle man vilja filosofera lite utförligare. Jag har i alla fall lagt till bloggflik på min webbsida, vi får se framöver 🙂 Hälsningar Ann W
GillaGillad av 1 person
Spännande med ny blogg! Lovar att titta in😉 Jag känner mig ibland smått gammaldags med mitt bloggande – Instagram har tagit över (eller Tik Tok för de betydligt yngre …) men det är så kul att kunna gå tillbaka och minnas med hjälp av den. Det här sällan gått mer än två veckor mellan inläggen, så på tio år har det hunnit bli många rader om murvellivet!
GillaGilla
Jag är en annan Monica och blev riktigt uppiggad av att läsa detta inlägg, lite roligt att folk/ni har drömmar och kan tänka er … I mitt tycke en mardröm😅men det finns ju många som omvandlar sådana till rena drömmen och med rätt kunskap, energi och tåga kan folk utföra mirakel och det är väldigt hoppingivande i sig. Kanske rätta ”medicinen” i dessa tider också.
Lycka till med allt säger jag.
GillaGillad av 1 person
Tack för pepp! Det är riktigt uppiggande, det med😉
GillaGilla
Jag har tagit till mig mycket av det du berättat genom åren, framförallt när du berättade om beslutet att flytta hem igen men också när du bloggat inspirerande om allt härligt med ert franska liv.
Det var en ögonöppnare att få insikt om hur omsorgen när den medicinska behandlingen är avslutad skiljer sig mellan de båda länderna. Er situation gjorde starkt intryck påmig och är ett starkt skäl till varför vi troligtvis inte kommer att släppa Sverige helt. Sjukvård är en sak – förträfflig i Frankrike, vilket både du och många andra vittnat om, så det oroar mig inte. Men att bli vårdberoende i sin vardag på äldre dagar i Frankrike utan familj nära och med en alltmer åderlåten plånbok känns som ett tufft alternativ.
I det här eventuella projektet är därför all input bra input, så också dina kloka synpunkter!
GillaGilla