Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Etikettarkiv: pappa

Det är visst 17 oktober idag…

17 lördag Okt 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

pappa

I år har jag inte hunnit fundera över att det snart är 17 oktober igen. Dagen då livet för mitt sjuttonåriga jag stannade för en stund. Det sköljer över mig nu, bäst som jag står och beundrar de sovande gossarna på min prinskalender.

Jag minns tidig morgon.
Jag minns min syster.
En ihopkrupen, sliten mamma.
Jag minns iskylan som spred sig från magen och ut i resten av min magra tonårskropp.
En pappa som inte längre fanns.

Pappa i sin krafts dagar på bestefars bänk i det gamle huset i Tinn, Norge.

Åren av sjukdom och ständigt omkullkastat hopp var över.
Varje år överrumplas jag av hur stark sorgen för en stund blir just den 17 oktober. Det lämnar mig inte. Det återkommer varje oktober. Den gör riktigt ont och jag gråter. Känner mig nästan fånig – det är ju så länge sedan!
Var det kanske för att den sjuttonde närmade sig som gårdagen kändes vemodigare än vanligt? Mindes kroppen iskylan medan huvudet inte riktigt hängde med?
Det handlar förstås inte om en rå, ohanterlig sorg; det är trots allt 42 år och en stor del av ett vuxenliv sedan.
Istället är den fin.
Pappa finns med mig i mina tankar.
Han är en stor del av den jag är.

Den del av mig som är tokoptimist, sentimental, som älskar att ha många omkring mig, som blir ledsen av att inte kunna vara glad; som helst vill blunda för det som är svårt. Livet har förstås lärt mig att en sådan hållning inte alltid är möjlig. Jag förstår naturligtvis också att min pappa inte var bara det. Att han, som alla andra, hade mindre roliga sidor.
Kanske idealiserar jag honom för att försvann ur mitt liv när jag fortfarande var arg tonåring? För att jag så länge slet med dåligt samvete över att jag var så arg på hans sjukdom och därmed på honom?
Nu sitter han iallafall där, stadigt; en älskad pappa på en minnespiedestal. Och oktobersolen är magisk på vår ö denna oktoberlördag och jag har skrivit av mig vemodet. När kaffet är urdrucket skall jag gå ut och ansa hängsälgens kjol, som efter sommaren som var, breder ut sig över täckbarken.

Nyplanterad i mars…

Pappa får hänga med. I tanken – den som ändå är så trygg och fin att ha.

Den lilla koppen som min då nittonåriga pappa täljde när han låg på sanatorium med tuberkulos. Nu står den i mitt köksfönster som en påminnelse om att väldigt mycket går att övervinna.

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

17 oktober

17 onsdag Okt 2018

Posted by murvielklotter in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

pappa, Ung cancer, vemod

Tio år till har gått. Fyra decennier sedan  cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.

Arg på honom för att han tynade bort.

Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.

Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.

Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.

Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.

För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:

Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. 
Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen.
Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset.
Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten.
Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa.
Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona.
Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu.

Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider.
17 oktober.
Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober.
Så har det varit i trettio år.

Älskade pappa.

Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.

För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.

Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.

Istället fanns Ung cancer.

Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.

Som kan härbergera, stötta och trösta.

Som finns där.

Idag köper jag ett silverarmband till.

Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.

Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare  dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.

Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.

Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

Så många historier som ännu inte berättats

23 lördag Nov 2013

Posted by murvielklotter in Reminiscenser

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Brobyggarna, farfar, Jan Guillou, Johan Svenske, pappa, rallare

Det går an att fnysa åt Facebook. Raljera över meningslösa uppdateringar, hurtfriska träningstips och Youtubeklipp på söta pälsdjur. Nästan så där att du ska hålla dig lite för god för att ägna dig åt sådana trivialiteter. Åtminstone om du har ambitionen att framstå som någon som står över sådant och ägnar dig åt att umgås på riktigt.

Jag kan bli lite trött på det resonemanget. Det är nämligen precis tvärtom för mig. Gamla kolleger och vänner från andra tider finns med mig och vi håller kontakten. Delar med oss av våra historier. De inspirerar mig oändligt mycket mer än de irriterar mig, vännerna på Facebook. Väcker mig. Skakar om mig ibland. Får mig att gråta en skvätt av pur rörelse stundom också.

Som tidigare idag när jag tog en vända in på Fejjan och möttes av de här två svartvita nunorna:

Farfar Johan till höger

Farfar Johan till höger

Johan Svensson, torparungen från Saltkällan på Västkusten, som for till Norge och blev rallare. Røde bart, har jag hört att han kallades, på grund av den magnifika röda mustasch han senare lade sig till med. Inspirerad av brorsan till vänster, kanske? Där, i Telemark i Norge, slet han i den oländiga fjällterrängen. Träffade min norska farmor, som lagade mat åt järnvägsbyggarna. Långt, långt hår hade hon, vacker och djupt troende var hon, har jag hört. Och snäll, har min lika norska mamma berättat

Jag läste Jan Guillous Brobyggarna förra året och det var som om han berättade om just min farmor och farfar. Den starke och pålitlige Johan Svenske, rallarförman på järnvägsbygget på Hardangervidda, hade kunnat vara min farfar.

De var duktiga, Johan och ståtliga, norska Gunhild. Sparade allt som gick och kunde till slut ta med sig sina sju barn till Sverige, där de köpt sig en liten gård.

barndomshem i kila

Det ser kanske inte så mycket ut för världen men det är en nästan svindlande tanke att de till slut tog sig dit. Från ett litet torp vid havet och en gisten timmerstuga i en brant fjällbacke till en alldeles egen gård. Minstingarna, tvillingarna Erik och Ernst, var bara småpojkar när de flyttade till Sverige, medan de äldsta hunnit bli vuxna.

Jag träffade aldrig min farfar. Han dog sex år innan jag föddes. Farmor har jag inga egna minnen av. Jag vet så lite om dem. Bara sådana där hjältehistorier som det gärna blir när ens föräldrar skall berätta om en farmor, en farfar eller en morfar som inte fick uppleva alla sina barnbarn. Så är det nog för mina älskade ungar också. Historierna om grabben till vänster, min pappa, har berättats med blicken stadigt fäst på den piedestal han fortfarande sitter på:

Tvillingarna Erik och Ernst

Tvillingarna Erik och Ernst

Fragment får vi med oss. Historier, som vi inte förstår hur viktiga de är att berätta, släpps alltför sällan fram.

Nu öppnade kusin K och hennes systerdotter L historiekranen åt mig genom alla bilder de hittat och lagt upp på Facebook. De finns inte längre, någon av släktingarna på bilderna, men de sprang ut ur skärmen mot mig idag;

Tre av sju stiliga syskon

Tre av sju stiliga syskon

Sven, som dog ett halvår före pappa, utan förvarning och när alla hade börjat förlika sig med tanken att pappa inte hade långt kvar. Nea, som förlorade sin dotter, enda barnet, bara några år senare och Ingvald – matrosen, kraftpaketet, jägaren och skogsarbetaren

Farbror Ingvald med Romulus och Remus

Farbror Ingvald med Romulus och Remus

Arbetskompisar på fikapaus

Arbetskompisar på fikapaus

Nu har ju inte det här så mycket med Languedoc att göra, förutom att jag kommer att tänka på hur många historier som finns om människorna som bott i murvelhuset och i byn. Gatorna med alla soldatnamnen, som får mig att vilja veta mer om livet där. Jag tänker på hur de slitit också. Hur mycket de ändå måste ha gemensamt, mina förfäder och murvielborna.

Skulle kunna filosofera länge till men jag stoppar här. Kanske får jag till slut både de egna familjeberättelserna och de om livet i Murviel att falla på plats? Om jag bara ger mig till tåls?

Men nu är det bonne nuit och faire de beaux rêves!

Nog så intressant men jag vill veta mer om vardagslivet!

Nog så intressanta små plakat runtom i byn men jag vill veta mer om vardagslivet också!

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Livet som en romantisk komedi?
  • Fem poäng till den som uttalar oeufs och boeufs rätt…
  • Att omfamna vintern när allt annat är futilt
  • 2021 har drabbats av prestationsångest
  • Lycka i en rostig brevlåda

Besöksstatistik

  • 264 971 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone Béziers canicule carrelage Chez Amis B&B D'Oc d'or distansjobb Domaine de Pouzac Domaine de Ravanès Förberedelser garde manger hantverkare Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Le Studio des Artisans Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Övrigt

  • Get Support

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Äventyra med oss
  • Brev från Servian
  • Chèvre & Cinsault
  • Doris två hem
  • Franska fikon
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Miras Mirakel
  • Petite suedoise
  • Taste of France
  • The Good Life France
  • Vårt franska hus
  • Vårt franska kök
  • Voltaires Frankrike

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan
  • Vårt franska hus

Husmäklare

  • Franska hus
  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Inspirationssidor

  • Trendenser
  • Under the Almond Tree

Gör sällskap med 55 andra följare

februari 2021
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
« Jan    

Arkiv

  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Fem poäng till den som uttalar oeufs och boeufs rätt…
  • nillath om Livet som en romantisk komedi?
  • nillath om Fem poäng till den som uttalar oeufs och boeufs rätt…
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

Avbryt

 
Laddar kommentarer...
Kommentar
    ×
    loading Avbryt
    Inlägget skickades inte – kontrollera dina e-postadresser!
    E-postkontroll misslyckades, försök igen
    Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.
    %d bloggare gillar detta: