Här sitter jag i min numera västkustska soffa med nyinförskaffad äpplemaskin med retinaskärm och med flygbränsle inbyggt i tangenterna. Fingrarna dansar och flyger, nästan utan att behöva vidröra de upplysta svarta knapparna. Bredband har jag också, i form av en liten mini-router i mobil variant, som kan följa med till andra platser där uppkoppling saknas. Inte var det utgifter som jag hade tänkt mig men nu är jag nästan nöjd. Visar det sig att reparatören får ordning på hårddisken på den gamla trasiga datorn också, så att jag kan få tillbaka alla de bilder som ligger på den, blir jag ännu nöjdare. Går inte det, har jag förlorat väldigt många bilder. Backup har jag slarvat med, nämligen. Fast nu har den här syndaren vaknat och allt som tankas över till min dator sparas både i molnet, på datorn och på en extern hårddisk. Hängslen och livrem. Det blir bäst så.

Tittar jag tillbaka på de snart fyra år som gått sedan jag började blogga om vårt franska äventyr, kan jag konstatera att det sällan gått mer än en vecka mellan inläggen och att de alltid duggar tätare när jag är på plats. Inte så konstigt kanske, med tanke på hur många aktiviteter som avlöser varandra i vår lilla by och i environgerna runt omkring. Att skriva om det har blivit ett behov. Den där datorutgiften som jag inte hade tänkt mig speglar det; det har ju för sjutton gått mer än vecka sedan jag senast skrev!

Sedan dess har det rört på sig i murvelhuset. Det började redan förförra lördagen, när jag iklädd snickarbyxor lufsade runt och förberedde huset för hösten. Solen sken och jag njöt av allt det franskt välbekanta när tystnaden bröts av ett omisskännligt ”hallihallå” och herrskapet L gnisslade upp den rostiga grinden och stolt presenterade sin mobila enhet:

Med kofot, slagborr och skärmaskin skreds det till verket och den gamla insparkade brevlådan bändes loss ur sin håla i muren,

Så slogs baksidan av muren ut och allt var redo för den nya, röda.

Jag blev så småningom tvungen att hoppa ur mina snickarbyxor och duscha av mig dammet innan det var dags för mig att bege mig till flygplatsen. Arbetet avstannade men bara för en stund. Att jag åker därifrån spelar liksom ingen roll. Med hjälp av duktige Gilbert murades den nya lådan fast

och fick en snygg fasad kant på baksidan

medan jag kunde sköta mitt jobb dryga tvåhundra mil därifrån.

Utan alla hjälpsamma vänner, grannar och hantverkare skulle det franska husägandet vara så oändligt mycket mer komplicerat än vad det är. Nu sitter vi istället här och planerar för kommande renoveringar och förbättringar utan en tanke på att det skulle kräva vår ständiga närvaro. Och det, mina vänner, det är ingen liten sak.