Taggar

,

Jag har hängt tvätt under stjärnorna. Blå och svart tvätt. Det var inte helt lätt att skilja strumpor från kalsonger i mörkret, skall jag säga. Fast det blir så när en dröjer sig kvar så länge under de kulörta lyktorna och alldeles glömmer bort att tvätten ligger  där i sin blåa IKEA-kasse och väntar på att bli hängd. Inte förrän jag nästan snubblade över den på väg in i huset för att ta natt, fick tvätten min uppmärksamhet och hamnade där den skulle. Tror jag, iallafall. Det var lite svårt att se, som sagt. Det var alldeles tyst och alla dofterna från den varma marken blandade sig med de nytvättade handdukarnas som åkte upp i torkvindan.

Det är nästsista kvällen innan hemfärd och jag förstår inte riktigt hur det ska gå till att tråckla sig ut ur den avkopplande bubbla jag befunnit mig i de senaste veckorna. Jobbtelefonen, som varit alldeles tyst i flera veckor har försiktigt börjat ge ljud ifrån sig igen men istället för att hoppa upp med adrenalinpåslaget från ett RIKTIGT varmt ställe och svara, har jag först lojt övervägt om jag verkligen måste ägna den någon uppmärksamhet alls. Fast jag har svarat, fixat det som skall fixas och sedan gått in i semester-mode igen.

Jag går upp tidigt nu. Jobbar några timmar och låter sedan resten av dagen ta hand om mig. Idag blev det lunch på Leas tillsammans med C och E.

11830704_10153575245363420_762765863_n

Vi valde dagens lunchmeny

Petetasdockorna står kvar i byn ett tag till

Petetasdockorna står kvar i byn ett tag till

och blev inte besvikna, trots att jag egentligen inte så gärna trycker i mig rediga biffar till lunch så där utan vidare.

11830200_10153575245818420_1476789887_n

Men med roquefortostsås och mumsig sallad till smakade det gudomligt.

Med magen alldeles fyrkantig av mättnad, stapplade vi sedan hem de tvåhundra metrarna och lade oss i blöt under resten av eftermiddagen.

Så fick vi en apéro hos Karin och Maffe i Servian

IMG_9480

Ett glas mycket gott vitt slank ner utan några större svårigheter

och avslutade hemma med lite ost och bröd medan mörkret sakta svepte sin sammet runt oss. Det fick bli vatten till ostarna, för det får ändå vara någon måtta på vinpimplandet!

Nu går jag och knyter mig, så att jag är pigg om Bertil vill facetimea imorgon bitti. Han brukar göra det när han äter morgongröten och det är en rutin som den här mormorn tycker är alldeles formidabel. Snart får jag träffa honom IRL igen. Om jag längtar? Äsch då.