Taggar

, ,

En lappad och smal liten väg ringlar sig genom vinfälten från Murviel till Chateau Coujan, där samma familj odlat vin i många generationer. Egendomen är enorm, huset stort och vackert och på gårdsplanen, på taken, på parkeringen och bland traktorer och andra redskap flanerar magnifika påfåglar omkring, fullständigt oberörda av alla människor och all aktivitet som pågår.

Etiketterna på slottets vinflaskor pryds av en logga föreställande just en påfågel, eftersom de stolta djuren har funnits på gården mycket, mycket länge. Det är inte så att de föder upp påfåglar på Coujan utan de bara är där, har valt platsen som sin. Cirka 40 fåglar struttar omkring, flyger de korta sträckorna mellan taken, skränar och vaktar sina små. En av dem är en albinopåfågel och det går ett sus genom samlingen av matgäster när den plötsligt dyker upp på takåsarna ovanför oss.

Det äts paella och ankfilé på krispigt vita dukar inne på en liten borggård,

vi provar oss igenom gårdens viner och sköljer ned alltsammans med ohemula mängder vatten, för det är varmt. Det är gott, kvällen är varm, cikadorna är på gott humör.

Ett tvåmannaband spelar medeltida musik blandat med Elvis och annat av modernare stuk. Det märkliga är att det fungerar att spela ballader och pop i en respektlös blandning och på instrument du inte ser varje dag. Nyckelharpan varvas med mandolin, såg(!) och något annat märkligt instrument som jag inte vet namnet på. En gitarrslinga följer med hela tiden.

IMG_9477

Påfåglarna kryper så småningom tillbaka upp i träden igen och cikadorna, som gnisslat längre denna kväll än vad de gjort de senaste dagarna, slutar låta och berättar att det är dags att dra sig tillbaka.

Det är svårt att slita sig därifrån men vi lyckas så småningom. Jag har två dagar kvar innan det är dags att ratta upp genom Hexagonen och Tyskland mot Sverige igen. Men två hela dagar återstår och dem skall jag försöka fylla till brädden.