Etiketter
Aeroport Montpellier–Méditerranée, covidflyga, första flygresan på över ett år, PCR eller inte
Morgonen var fånigt vacker när jag lämnade Murviel för några timmar sedan – högst tillfälligt, hoppas jag.

Lilla Stina ville morgonmysa och rullade ihop sig intill mig när väckarklockan ringde. Det skall inte vara lätt att lämna, det ser hon till, minsann, och jag saknar henne redan.
L och Stina lämnade av mig i Montpellier med nästan 3 timmar tillgodo före avgång. Jag visste ju inte vad som skulle vänta mig, så jag ville ha gott om tid på mig. PCR-test behövs inte för resa till Sverige hade jag läst mig till men surret i sociala medier hade ändå gjort mig osäker. Skulle det visat sig vara fel, ville jag ge mig själv chansen att få till ett snabbtest iallafall. Hade det behövts, hade det ändå inte gått och jag hade fått återvända till Murviel i oförättat ärende. Onödigt gott om tid, med andra ord.
Men jag hade inte behövt oroa mig och den inlärda franska frasen stoppades tillbaka i arkivet i knoppen. Ingen frågade, och förutom att snabbincheckningen var stängd, fungerade allt som vanligt. Med den gigantiska skillnaden att terminalen var tyst och tom. Spöklik till och med.

Flygplatser skall inte vara tomma, de skall vara stressiga och det skall ilas fram och tillbaka, pussas, kramas och vinkas.
Jag och en till resenär passerade igenom security och vid gaten har nio duktigt utspridda individer suttit med gamnackar och stirrat ner i telefoner och plattor. Det börjar fyllas på men många är vi inte
Ett plan till Paris gick imorse och fem till lämnar flygplatsen i Montpellier idag.

Varken det vanliga surret, förväntan, springet, prasslande taxfreepåsar eller kvittrande barnröster är här. Det är tyst. Hjulen på städvagnen gnisslar lite. Någon pratar i telefon och rösten fyller hela rummet.
Affärerna har öppet men inte äterierna, trots att idag är dagen då restauranger öppnar upp för första gången på många månader. Fast det gäller bara för terrassätning, så det utesluter flygplatsens inrättningar. En smula ologiskt tycker jag nog att det är, alltihop.
Jag är lydig, förstås. Sitter här med min ansiktsmask 😷 och lyfter bara på den för att tugga i mig min croissant och suga i mig mitt kaffe.

I Paris har jag några timmar att slå ihjäl innan jag far vidare mot Göteborg. Imorgon blir det mamma, Värmland och syster. Det känns bra att vara på väg och jag är beslutsam mer än ledsen nu. Har kammat till mig så där som man gör när det brinner till.
Lycka till med din ledsamma men nödvändiga resa.
GillaGillad av 1 person
Tack❤️
GillaGilla
Fint att du reser och du vet själv vad som är rätt beslut. En del saker kan aldrig göras om och jag hoppas allt blir så bra det går för er, hoppet finns alltid.
GillaGillad av 1 person
Livet kan krångla och ibland bara måste man… Hoppas att dagarna i Värmland blir så bra som de kan och att du med ro i själen kan återvända till Murvelhuset där lilla Stina väntar.
GillaGillad av 1 person
Tack☺️ Har mellanlandat på vår västkustö och åker vidare om några timmar – inväntar PCR-svar, även om det inte har någon större betydelse med tanke på mina fina antikroppar!
GillaGillad av 1 person
Ping: Årskrönika del två – medan epifania badades i blek vintersol | Murvielklotter