Vill jag inte påstå.

Glad i hågen kom jag igår åkande i bil, svängde in på den långtidsparkering vid Arlanda, som jag använt i mitt tidigare liv, bara för att konstatera att den var stängd. Raskt hittade jag en annan, närmare flygplatsen, men utan busservice till terminalen. Nu var det inte jättelångt men med resväskor var det ändå en smula bökigt. Ganska dålig idé att ta bilen dit, alltså.

Till terminalen kom jag förstås ändå – märklig stämning mötte mig där; lite som när detatt flyga fortfarande kändes speciellt och allt annat än vardagligt. Bagdropen fungerade inte, incheckningen tog galet mycket längre tid än pre-corona och Kry, apoteken och annat hälsorelaterat står för majoriteten av reklamen. Istället för förväntansfull och resfebrig, var stämningen avvaktande och lite allvarlig. Och folk gjorde fel. Diskussionerna blev många framme vid incheckningsdisken; PCR-intyg på fel språk eller av fel slag, en och annan hade dem inte över huvudtaget eller så var de för gamla. Jag däremot, som är ordentlig och påläst😇, lämnade utan problem min resväska och trampade vidare mot säkerhetskontrollen. Sedan fastnade jag i en slumpmässig kontroll som blinkade rött för ”explosives” och fick handbagaget genomsökt bara därför. Kontrollanten hade tagit kollegans kontrollapparat och när den inte kände igen sig vid kontrollstationen fick den spel. Inget att yvas över, förstås, och trots allt något som lika gärna hade kunnat hända om tillvaron varit vanlig.

Vi skrattade, kontrollanten och jag, och jag trampade vidare. Och trampade och trampade lite till, för det är begränsningar i hur mycket som är öppet och det innebär längre transportsträckor.

Det känns som om flygresandet tagit ett gigantiskt kliv bakåt i tiden med sisådär 40 år. De där korten man fick fylla i innan planet tog mark har hittat sin covidmotsvarighet i ”Public Health Locator Form”

och hela apparaten från check-in till ombordstigning var omständligare än vad jag vant mig vid under mitt ständiga flaxande fram och tillbaka före covid.

Men på planet fanns wifi! Det fanns iallafall inte 1981!

Det är overkligt skönt att vara tillbaka i murvelhuset igen, även om det bara blir för en kortare sejour.  Jag byter ut längtan efter lilla Stina mot längtan efter prinsarna – det där senare sätter in meddetsamma som jag lämnar Solna; morgnar med Bertil, som nynnar Idas sommarvisa medan solen letar sig upp över taken, och Bror, som somnar ute på terrassen medan kvällssvalkan tilltar.

Och kramarna! Hur fina är inte de!

Bakom mig på planet skällde en hund. Det fick mig osökt att tänka på framtida resor med Stina. Vi väntar med att ta hunden med på flygresor tills läget stabiliserat sig men det är skönt att se att det fungerar redan nu. Stina, förresten, är gladare än glad. Euforisk, så att hon inte riktigt vet var hon skall göra av sig. Det blev trångt på kudden inatt och nu kramas vi. Massor.

Imorgon kanske det blir rapport från Murviel. En sån där fullkomligt meningslös sak om något bi som surrar eller hur tidigt tuppen bestämmer sig för att gala. När jag har ”landat” ordentligt