Etiketter
hunden på europaresa, PCR-intyg, resa i covidtider, resa med hund
Vi är installerade på hotellrummet i Luxemburg efter en lugn resa genom Tyskland. Det enda som krävdes för transit genom landet var ett handskrivet intyg om att vi lovade att bara transittera. Intyget fylldes i och lämnades vi incheckning på färjeterminalen.
C’est tout.
Kombinationen av tysk söndagsfärd utan långtradare som vägkamrater och en tydlig covideffekt på antalet privatresenärer på vägarna, fyller mig med en märklig känsla. Jag minns från förra sommaren att det kändes en smula underligt och det gjorde det idag också. Fast nu handlar det mer om att restriktionerna börjar kännas en aning stelbenta. Vi glömmer till exempel munskydden varje gång vi skall in någonstans och får vackert lomma tillbaka till bilen för att hämta skydden som skall dölja våra nunor.
I somras fanns trots allt en poäng; vi hade kunnat vara bärare av viruset. Men nu tappar jag respekten. Missförstå mig rätt; jag gör vad som krävs av mig och försöker inte komma undan, men det är i vårt fall ingenting annat än ett spel för gallerierna. Jag har antikroppar och har förstås testat negativt för covid. Munskydd gör varken till eller från i ett sådant läge men det vore naturligtvis omöjligt att hålla koll på vilka som är vaccinerade, konstaterat antikroppade eller testade negativt för covid, så jag lyder och trär på dem, spritar händerna och håller avstånd. Av hänsyn till andra och för att jag förstår att det finns en symbolisk sida av saken.
Inatt sover vi på samma luxemburgska hotell som vi använt oss av tidigare; Alvisse Parc Hotel. Middagen intogs som room service, något annat alternativ fanns inte, och imorgon får vi vår hotellfrukost i varsin påse. Gästerna är otroligt få men poolen är öppen och det tyckte kroppen om.

Högst fyra badare samtidigt och endast med tidsbokning, men det är ju egentligen ingen nackdel att få plaska omkring i stort sett ensam. Nu skall det nybadade örat få möta kudden och imorgon är en annan dag. En dag som skall avslutas i ett efterlängtat murvelhus.

De viktiga intygen är redo och alltid till hands. Det är nästan så att jag hoppas på en kontroll, så att jag får känna mig präktig och duktig.
À demain!