Den sydfranska solen har ganska otypiskt kämpat större delen av den gångna veckan med att vinna över ett jämngrått molntäcke. Idag nästan vann hon, till slut, solen. Inga stilla regnskurar fick mig att galoppera ut och rädda tvätt, dukar och kuddar, som istället fick ligga kvar på utemöblerna hela dagen. Det typiska svenska sommarvädret försökte långsamt och försiktigt övergå till ett mer typiskt sydfranskt. Men oj, så solen fick kämpa utan att riktigt orka hela vägen. De där klentrogna blickarna upp mot envisa moln och stråk av blått kändes bara alltför välbekanta. Sådant obestämbart väder tycker jag inte om.

Medan solen förde sin kamp mot moln och vind, utspelade sig ett annat drama i min mobiltelefon. Mamma mår inte bra och jag måste åka tillbaka till Sverige. Jag är bedrövligt ledsen över det, främst naturligtvis för att jag är orolig för henne men också för att jag till synes aldrig lyckas få till en längre, avkopplande, komplikationsfri vistelse härnere. Vi har fått mycket gjort under de två veckor vi varit här men mycket återstår och det har hittills inte funnits särskilt många tillfällen till att bara njuta av hela klabbet.
Så jag är ledsen. Jag delar det mer er nu för att liksom förklara varför de där sorglösa inläggen om allt som prunkar, fåglar som kvillrar, humlor som surrar och rosévinsglas som immar, uteblir.

• 

• 

• 

• 

Jag skall be att få återkomma med härliga oväsentligheter när saker och ting har lugnat ner sig. För det gör de. Varje gång, oavsett hur mycket det kostar på.

Men nu vill jag bara hem till mamma och min syster. Söstra mi hoppas jag snart kunna locka att följa med mig ner för att tjattra bort timmar med ett – eller kanske två? – glas immande i handen. Nedsänkt i poolen medan cikadorna bråkar och L fixar middag. Jag skall ta med mig den mentala bilden på flygresan upp, liksom förstås hoppet att kanske mamma klarar att studsa tillbaka igen.
Bloggar gör jag nog som vanligt ändå.
Längtansbloggar.
Igen.