Det lackar mot jul i en rasande fart nu och i år är året då heliga julkor slaktas för att maxa advents- och julemys. Idag kläddes granen

och det borde ju räcka som lustmord på traditionen som bjuder att gran plockas in och kläs på lilljulaftonskväll medan julskinkan puttrar på spisen. Sedan skall ljummen skinkbit med skånsk grov senap läggas på Vikabröd medan närvarande ögon avkrävs tinder ikapp med julgransljusen. Men någon skinka har vi inte fixat än och granen är av plast.

Av plast.

Doftlöst fusk.

I never thought I’d live to see the day.

Fast jag tycker nog ändå att den är ganska fin för att vara fusk. Och pyntet har hängt med länge och fyller mig med samma nostalgi som alltid, trots att det inte hängs i en kungsgran i år. Fuskträdet har dessutom den trevliga egenheten att den kan lämnas utan tillsyn när husets julgeneral drar söderut och inte kommer hem igen förrän tjugondagknut kommit och gått.

Slakten på traditionerna fortsatte sedan med att jag och E fick sådan feeling efter att vi klätt granen, att vi inte såg någon annan råd än att bänka oss framför It’s a Wonderful Life av Frank Capra, medan brasan sprakade och ljusen brann.

”Is he sick? No, worse, he is discouraged.”

Det är annars en film som skall rulla när julaftonskvällen börjar bli sen, klapparna är uppackade och en och annan av oss önskar att vi låtit bli den sista skumtomten som råkade slinka ner i ett obevakat ögonblick. Jag brukar somna ungefär halvvägs in i filmen och vakna lagom tills ängeln Clarence får sina vingar och när filmens juleglädje kulminerar i en samfälld Auld Lang Syne. Det är mer jul än självaste Kalle Anka men bara om filmen tittas på med likasinnade, annars gills det inte. En skall liksom ha några att vända sig emot med blank blick av rörelse och så skall vi nicka igenkännande och i djupt samförstånd.

Så varför inte vänta till julafton?

De där Capra-fansen träffar jag inte förrän på annandagen och då är det inte säkert att vi får till en sådan filmkväll. Julafton firas i år utan familjens cineaster men med några av mina bästa ändå.

Och så här kommer det att vara framöver; nya traditioner, nya konstellationer och nya generationer som vill sätta sin prägel på julen. Hela jullov med barn hemma bland högar med julklappsböcker och bortglömda julklappar på pallar och hyllor runtom i huset var det länge sedan jag hade. Jag älskade de till synes ändlösa juldagarna, lugnet i kaoset som följde på hektiska förberedelser veckorna innan och familjen hos mig utan att någon hade bråttom iväg på något annat.

Men slakten på heliga kor är alldeles nödvändig och jag har inte bara accepterat det utan tycker till och med att det är spännande att vi återuppfinner julen.

Jag har ett barnbarn som just flyttat till ett hus där nya traditioner skall skapas. Hos honom blir det kalkon och hemlig tomte på annandagen.

Vi har ett Murviel att längta till. Resan ner är bokad, betalad och rutten bestämd.

Förbi Lyon på väg mot Murviel i december 2015

Facebook myllrar av bilder på franska julmarknader som jag missar men det gör ingenting. Det är inte de som drar. Jag kommer att vara ganska julmätt på andra sidan julhelgen och mer begiven på languedocska vinterhimlar, kaffekoppar i solen invid en vägg och på planering av en ny murvielsäsong som inte är alltför långt borta än på tomtar och snö utanför fönstret.

Jul utanför Les Halles i Narbonne för ett år sedan.