… avslutas med en Croque Madame på Restaurang Luzette på Centralen. Här blir en både så madamad och omhuldad att en rent av sticker ut lillfingret i en snipig gest när glaset förs till munnen. Jag vet inte jag, om det är en slump att jag letar upp matställen med franska förtecken när hungern sätter in och jag fått lite egentid att slå ihjäl innan avfärd västerut? Sådana ställen har dessutom mycket litet med det Frankrike jag lärt känna att göra. På vår bykrog, Le Café Nouvel, springer inte personalen omkring i svarta västar och långa, vita förkläden och ser ut som från en annan tid. Skägg som på en Toulouse Lautrecmålning verkar också det obligatorisk.
Jag fnissar lite, fast bara i smyg, för croquen är god, personalen så himla gullig mot den här rufsiga, ensamma madamen att jag rent av roas av att spela med.
Men är det franskt?
Joråvars, filmiskt och romantiserat franskt. Parisiskt, kanske. Som på La Cupole. Eller, det kanske är att ta i, men någonting ditåt. De illgröna, orangea och cerisa servetterna lyser i alla händelser med sin frånvaro och det är lika bra det. Är inte överförtjust i dem, bara överseende. Det är trots allt så mycket annat som aldrig går att återskapa på en järnvägsrestaurang i Stockholm i oktober, hur mycket stärkelse som än gått åt för att ge servetterna den rätta looken.
De får iallafall fem murvlar av fem. För ansträngningen, liksom. Och för att frankofilen tillåtits drömma sig bort en stund.
Nu återstår tre dingledagar innan nästa resa; den till Murviel via Stockholm och lite lördagsmys med prinsarna. Det blir snabba ryck över den också, för fjärrundervisningsprojektet puttrar vidare, Dingle pockar på uppmärksamhet och när förkylningsbacillen nu är på reträtt, måste också mamma hälsas på.
Denna höst stavas tempo. Högt sådant.
Jag flaxar hit och dit. Har roligt. Njuter. Och försöker planera in ledigheter när jag bara är. Det senare är lättare sagt än gjort. Ser jag tillbaka, är det nog så jag för det mesta levt mitt liv, åtminstone de senaste dryga tjugo åren. Det där märkliga drivet att kasta mig in i spännande men ytterst osäkra projekt, var kommer det ifrån?. Det kittlande i att inte veta?
Något av det mest kittlande jag gjort är att tillsammans med L impulsköpa murvelhuset. Alla mina impulser har inte lett till bra saker men alla har de varit utvecklande. Med murvelhuset vaknade ett nytt mod och en ny kreativitet. Målet är hela tiden större frihet och större flexibilitet för att inte vara slav under geografin.
Håller det på att lyckas?
Jag tror nästan det.
Jag hoppas det.
Händer det inte snart, får jag kanske ändå fundera på att hitta en lugnare lunk.
Inte blir jag yngre, och hur bra är jag egentligen på att känna mina begränsningar?
Koketterar jag med min upptagenhet nu? Risken finns men det är inte meningen. Jag tror inte alls att jag står över sådant, utan tvärtom ser jag det som en av baksidorna med min blåögda optimism; eller uttryckt med den numer ganska populära pippi långstrumpklyschan; ”det har jag aldrig gjort förut, så det kan jag säkert”.
Eller inte.
Det har jag blivit varse fler gånger än jag vill minnas.
Det är ändå annorlunda nu. Barnen är vuxna, jag kan experimentera. Och just det, inser jag, är något jag längtat efter. Går det åt skogen, drabbar det främst mig själv och på ett sätt som ändå blir hanterbart, för mitt i alltihop knarkar jag trygghet också. Jag ser till att ha något att falla tillbaka på. Hängslen och en halv livrem, typ.
På tåget hem tänker jag sova. Bonsoir, tout le monde!
Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.
