Kategoriarkiv: Kennari fjärrundervisning

Det viner runt knuten

05 torsdag Mar 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Det gnisslar och slår i fönsterluckorna. Ett lätt regn smattrar mot rutorna och det är kväll i Murviel. Jag är solokvist i huset och har noggrant stängt ute den kvällsmörka trädgården med hjälp av fönsterluckorna som vetter just mot trädgården.

Mot gatan fösöker jag envist hålla dem öppna men vinden vill något annat och till slut ger jag upp och stänger också luckorna mot gatan. Inte för att gnisslet och slamret skrämmer mig, utan för att jag trots allt inte vill att vinden plötsligt rycker tag i någon av dem och virvlar iväg med en fönsterlucka över gatan.

Imorgon när jag vaknar och släntrar ner för trappan, kommer rummet därför att vara dunklare än vad jag vill att det skall vara och jag kommer att få bråttom att öppna luckorna mot morgonljuset igen.

Två välfyllda dagar har jag bakom mig; jobb med fjärrundervisningsföretaget, samtal med Dingle, en tur till St Chinian och samtal med François medan han fått både kakel och hyllor på plats i vårt kök, som om alldeles snart är klart.

Några knoppar, lite färg, en fläkt, och lite småfix på det där och vi är hemma!

Igår kom en glad nybliven ägare av franskt hus och hämtade delar av vårt gamla kök. Jag är glad över att bli av med sakerna och att de kommer till användning. Förhoppningsvis får den nye ägaren glädje av attiraljerna.

Den förre ägaren till vårt hus satsade stort på vitvarorna. Gaggenau och Miele, minsann. Men istallationerna kan inte ha gjorts av någon särskilt kunnig och det ursprungliga köket har i alla år lämnat en hel del övrigt att önska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var till och med så att när huset köptes, så var köket högst upp på priolistan. Nu, åtta år senare, har köksplanerna, som dessutom naturligtvis ändrat karaktär genom åren, äntligen blivit verklighet. Det som återstår att göra innan det är helt klart är överblickbart och redan nu kunde jag inte vara nöjdare. Flera års, låt vara milda, irritation över det knasiga och opraktiska köket har med hjälp av köksbyggarkunniga älsklingar förvandlats till en dröm.

April 2019

Hade det blivit lika bra om inte ett trasigt tak,

Takrenovering i april 2013

en veranda

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en trilskande pool

ställt sig i vägen och knuffat ner köksrenoveringen på prioriteringslistan? Alldeles absolut inte alls. Om det är jag tämligen övertygad.

Imorgon beger jag mig iväg till en av våra franska frisörer i byn för en välbehövlig personlig  ansning. Det blir första gången jag klipper mig på franska. Skall bli spännande att se om en fransos klarar av mitt skandinaviska, typiskt mjuka och tunna hår!

Renoveringar är alltså vad dessa mina marsdagar i Murviel handlar om. Såväl byggnadsmässiga som personliga, uppenbarligen.

En sällsynt helg på ön

01 lördag Feb 2020

Posted by in huset på ön, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är grått men ändå vackert på ön idag.

Igår kom det lilla pälsundret Kerstin för att tillbringa en helg hos oss;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hon är ett riktigt litet lyckopiller och det passar oss alldeles utmärkt att få vara hundvakter ibland. En egen dogg nu hade inte riktigt fungerat med det kringflackande liv som framförallt jag lever. Det är februari redan och bakom mig har jag ännu en hektisk vecka. Jag undrar allt oftare när jag skall tillåta – eller kanske rent av kräva? – att det skall bli en något lugnare lunk? Vårt arma hus på ön får inte den omvårdnad det behöver och inatt drömde jag om murvelhuset.

Det var ingen trevlig dröm.

Trädgården hade invaderats av turister som inte alls förstod att den var privat och inte förrän gendarmen tillkallades, lämnade de otäcka turisterna motvilligt poolen och terrassen utanför köket. Efter sig lämnade de skräp och förstörelse…

Jag vaknade kallsvettig och orolig och det tog ett tag innan jag insåg att jag bara drömt. Jag funderar mycket just nu över hur vi på bästa sätt skall ordna vårt gemensamma liv, L och jag. Jag älskar huset på ön och att jag bara en halv minut från husets tröskel hittar vyer som tar andan ur mig, oavsett årstid;

Men det är inte helt okomplicerat. Vi bor längst ut vid havsbandet på vår ö och inte många tar sig tid att hälsa på oss här. Det blir lite ensligt och den vackra naturen runt omkring oss kan bara delvis kompensera för det. Kanske blir det bättre om/när de dagliga resorna blir färre? När längre perioder kan tillbringas i Murviel och somrar åtminstone till dels kan avnjutas på vår svenska ö? Är det månne pensionärslivet jag längtar efter alltmer?

Ändå inte, kanske. Men den större geografiska friheten i kombination med mitt numera alltmer spännande jobbliv vill jag ha mer av. Gärna förr snarare än senare.

På besök i Pajala…

Alltid är det dock något som ställer sig i vägen för en längre sejour i Murviel än en vecka. Det blir en dryg sådan den här gången. Bättre än ingenting men inte helt tillfredsställande. Väl på plats hoppas jag kunna sy ihop det sista med köksrenoveringen. Kranen för bubblande vatten är iallafall till sist installerad:

Om spisen och köksfläkten har jag ännu inte fått besked men kaklet är (nästan) beställt.

Fortfarande (dyr) favorit…

Det är ohemult dyrt och jag blir en smula irriterad; köksrenoveringen är, precis som så mycket annat som byggleds på distans, en segdragen process. Återigen är det inte bara av ondo, för nu har jag kommit fram till att luckorna kanske ändå inte skall vara gröna utan ”greige”.

Typ så…

Väldigt trendigt, har jag förstått, så särskilt unik är inte min trendängsliga smak. Dotter S konsulterades och hon har som vanligt kloka synpunkter, så kanske ändå att de gröna köksluckorna förpassas till den mer daterade idébanken…

Isåfall blir det heller ingen clay stone över diskbänken,

Det visade sig nämligen när expertis tillfrågades, att det inte är tillrådligt att ta sig an en sån stor yta som det är fråga om här för en amatör som jag. Kakel upp till de öppna hyllplanen är därför senaste budet.

Det är ändå ganska rogivande att ta sig tid att fundera över handgripligheter som dessa kring köksrenoveringen. Blir det fel, kan vi köpa nya färgpytsar och göra om och ingen kommer att ha mått dåligt i processen. Världsliga saker är det, minsann.

Kvällen sänker sig över ön. Imorgon är ännu en ledig dag just här och det känns fint. Några helger på ön skall prioriteras och det hägrande sportlovet skall vikas åt mamma i Värmland och prinsarna i Solna. Först därefter, och om en knapp månad, är det det dags för Murviel. Jag ser fram emot alltihop.

Att kokettera med mitt hektiska liv

28 tisdag Jan 2020

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

… är inte vad jag försöker göra från min duggregnande horisont på ön. Här har jag landat efter min fantastiska pajalaresa,

fyra dagar i Solna med ljuvliga prinsar och skolbesök,

parat med lärarintervjuer och ihopknytande av säckar för diverse  uppdrag för Kennari.

En lördag med besöksdag på Dinglegymnasiet…

HLR-hunden Kasper
Smart dam letar godis
Eldkubbe à la Dingle

krympte sedan min hemmahelg till en söndag med muslortsanering (igen) och en rastlöshet som fick mig att plocka fram linoljan, ekologiska ägg, färgpigment och penslar.

Sedan gick jag loss på matbordet, som i höstas strippades på sin flagnande plastfärg. Trots söndagens duggregn, bestämde jag mig för att det var tillräckligt ljust för att äggoljetemperan skulle kunna oxidera. Jag har längtat efter att få tid och tillräckligt med dagsljus för att komma igång. Det är rent terapeutiskt och jag njuter av såväl doften av linolja som av att känna penseldragen i handen.

Ett lager grundfärg påstruket

Det där lät kanske lite pretentiöst, trots att det bara handlar om stresshantering. Det är otroligt tillfredsställande med omedelbart resultat när jobblivet sällan bjussar på tillfredsställelse av sådant direkt slag. Att Kennari rör på sig alltmer är förstås väldigt skönt men det går inte att vila i det. Tvärtom gäller det att hänga med, utnyttja det momentum vi har nu och inte slarva bort det när det blir allt fler parametrar och detaljer att hålla i huvudet. Här finns dessutom den framtida möjligheten till ett alltmer digitalt fjärrjobbliv. Med längre och tätare vistelser i Murviel som grädde på moset.

Tillbaka i måndagsdingle pockar också rektorsverkligheten på min odelade uppmärksamhet och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det stundtals börjar kännas en aning splittrat. Men allt det som jag ägnar min vardag åt är så förbaskat viktigt och jag är inte beredd att släppa taget om något av det just nu.

Men planerar gör jag.

Ser alternativen som alltmer påtagliga och inom räckhåll och jag börjar så smått känna viss tillfredsställelse över att jag så här långt envisat mig kvar i en trots allt tämligen krävande tillvaro. Frukterna jag så smått börjat skörda är visserligen små men äger till sist viss sötma.

Jag har jobbat mycket. Har ett komptidskonto att arbeta ner. Dagar i Murviel inte bara hägrar, utan är bokade. Inte så många som jag hade hoppats men tillräckligt många ändå.

Om en liten månad ungefär.

Vintervägraren vågar sig norrut

17 fredag Jan 2020

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

När jag är ute och reser, såvida det inte är mellan Tjörn och Solna eller via mamma i Värmland, brukar det vara kallast på avreseorten. Vid landning på destinationen blundar jag en stund och låter den vanligtvis ljumma vinden smeka mitt kylslagna nylle. Nu åkte jag norrut. Riktigt långt norrut. Sist det begav sig åt det hållet, fick det räcka med Åre. Är det ens halvvägs till Pajala, tro? Medan jag sitter på Arlanda och glufsar på en måttligt god macka och unnar mig ett glas vin i väntan på mitt resesällskap, slår det mig att resesällskapet var med då också, när vi skidade omkring i lilla byn Ånn utanför Åre. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet.

Livet har vindlat iväg med oss utan att vi haft någon kontakt förrän vi via Facebook insåg för några år sedan att vi hade en del uppdatering att ta hand om. Nu är vi himla moderna tillsammans i lilla fjärrundervisningsföretaget Kennari och det är därför vi är i Pajala.

Det är egentligen ganska fantastiskt att få bli äldre och att ha förmånen att kunna förundras över hur mycket vatten som hinner rinna under broarna, hur mycket en får uppleva och, för all del, genomlida och inte minst att förbluffad få inse hur det ena ofrånkomligen leder till det andra utan att du någonsin helt kan styra och kontrollera det. Att sedan dessutom se det som en ynnest att en inser hur bra det kan bli trots, eller kanske tack vare, att livet inte låter sig styras; ja, det inger ett sällsamt lugn som jag önskar att jag hade haft tidigare. Fast hade jag bara lufsat planlöst och förnöjsamt omkring, hade förstås inte mycket hänt, så nog skall jag fortsätta med mina planer och drömmar.

Och njuta av både ny och återupptagen vänskap!

Men Pajala var det alltså. Här är vi nu, ett par av Kennaris fjärrlärare och jag. Imorgon är det språkdag på Centralskolan i Pajala och vi har tagit oss hit från Tjörn, Stockholm och Umeå och jag ser mig lika förundrat omkring som den gången när nacken intog bakåtböjt läge under skyskraporna i New York. Fast naturligtvis handlar det om förundran av ett helt annat slag.

Göteborg- Stockholm, Stockholm-Luleå och sedan Luleå-Pajala i ett litet propellerplan genom nattsvart kväll. Vi sörlänningar – umeiten är ursprungligen från södra Spanien – fnattar omkring och utstöter med jämna mellanrum förtjusta läten över VIP-loungen där vi väntar på att jonair-piloten skall lotsa oss ut till det lilla planet,

Fjärrläraren i spanska och den förvånade piloten som smått roat lät sig fotograferas. Turist i ett exotiskt norr, moi? Bien sûr!

över exotiska skyltar och över den vänliga nyfikenhet medpassagerarna visar oss. Om de tycker att vi är lite knasiga, så är det helt ok, för alltihop är faktiskt exotiskt på ett sätt som jag inte upplevt på väldigt länge.

Jag kapitulerar rakt av.

Vi landar mjukt i det myckna vita i Pajala och blir fotograferade framför både planet och framför den fina terminalbyggnaden.

Inte mycket action här. Bara stilla. Och vitt.

Erik, som under den halvtimmeslånga flygningen gett oss en crash course i pajalakunskap undrar sedan försynt hur vi tar oss in till Pajala.

– Vi tar en taxi, tjoar jag glatt.

Ridå.

Här finns ingen taxi om du inte förbeställt. Och jag som tänkte att de skulle stå på rad och ragga nyanlända passagerare. Från ETT plan. Med nio platser.

Jag känner mig lika aningslös och korkad som vore jag en amerikansk kryssningsturist, som under ett halvdagslångt stopp i Stockholm undrar var isbjörnarna är.

Men Erik, som visar sig vara en klippa i kommunen och gift med en av lärarna på skolan dit vi skall och god vän med intendenten som väntar på oss på hotellet, tar resolut kommando och säger att då åker ni med mig!

Självklart åker vi med Erik.

Vi känner ju nästan varandra nu.

Vi har ju umgåtts i VIP-loungen i Luleå och bjudits på kaffe och macka ur en plastback i det lilla planet,

A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt…

 

medan han förklarat för oss att vi kommer att flyga över polcirkeln och att landningsbanan i Pajala är både lång och kommunal.

Så vi hoppar in i hans bil och möter tunga malmbilar i snöröken på vägen, får se skidspåren där Charlotte Kalla tränar, avfarten till Kaunisvaaragruvan, och sedan in i ett stilla Pajala, där vi får en liten sightseeing-tur förbi Michael Niemis hus, följt av en biltur ut på Torneälv,

Utflykt på älvisen. Såklart.

avrundat med en tur förbi gamla skolan, som nu är lyxiga lägenheter, och kommunhuset innan vi släpps av vid hotellet. Naturligtvis är han hej och du med alla därinne. Pajala är inte jättestort.

Jag är glad att jag är här. Det känns märkligt hemtamt och främmande på samma gång.

Bra fôlk, liksom.

Visst kan du se mig med både korvkniv, ryggsäck och en smidig spade…? Saxat ur Pajalas turistbroschyr på nätet.

Ett synnerligen oförlåtande klimat under många månader om året gör något med de som väljer att underkasta sig sådana villkor. Jag inser att det kan bli hur bra och tryggt som helst. Men nej, jag klarar att vara storögd turist i några dagar men kommer också att fortsätta vara ohemult nöjd över min snöfria ö och ännu mer nöjd över mitt soldränkta murvelhus.

Jag skall dock fortsättningsvis uttrycka mig mindre kategoriskt och onyanserat om trakterna norr om Slussen, för jag vill faktiskt åka hit igen. När det är vårvinter och ljust. Eller kanske i september.

Ett ”snow on demand” på mina villkor.

Går ju inte att värja sig mot en plats med sådana fordon…

Vill jag inte ändå ha ett ”lock-up-and-leave?

13 måndag Jan 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag är hemma på ön. En vecka har gått sedan vi lämnade Murviel; en vecka späckad med jobb och resor och just avslutat prinshäng i Solna.

I huset på ön dröjer sig både jul och advent kvar, dels för att jag inte haft tillräckligt många timmar hemma för att hinna med att plocka bort krimskramset och dels för att jag vill ersätta adventsljusstakarna med lampor som beställts men som ännu inte kommit. Det som kan eldas upp, får stå och brinna om kvällarna och på köksbordet samlas pyntet jag rycker med mig när jag får julrysning av någon ohemult tomtig sak. Det får trots allt finnas gränser. Som med franska julgranar som stoppas ner i en vedklabb och lämnas utan vatten veckor i sträck. Gruvligt sorgligt är vad det är;

Det där med att lämna ett hus utan tillsyn har sina sidor och med jämna mellanrum funderar vi över om vi inte borde skaffa ett ”lock-up-and-leave” i Sverige. Under just den här vistelsen i Murviel var tanken på vad som skulle kunna pågå i huset på ön extra besvärande. När katten är borta, dansar, om inte råttor, så högst sannolikt möss på bordet, tänkte vi, och oroade oss på vägen hem över vad som skulle möta oss innanför tröskeln på Tjörn. Koppar med ättika och pepparmyntsolja hade strategiskt placerats ut runtom i huset i hopp om att det skulle sticka tillräckligt mycket i musnäsorna för att de skulle hålla sig undan. Musspillning över högt och lågt kan nämligen snabbt förstöra kärleken till ett hus och våndan över att behöva lämna Murviel för ett möjligen musinvaderat hus på ön fick därför ytterligare en dimension i år.

När vi så mötte ett städat och fräscht doftande hus vid hemkomst för en vecka sedan, var lättnaden påtaglig. Himla bra med ättika och pepparmynta, tänkte jag, innan det gick upp för oss att hantverkarna dykt upp under mellandagarna och tätat genomförningen vid köksavloppet. Inte en musskit i sikte, alltså! Tills jag kom hem från prinsarna i Solna idag och knockades av den omisskännliga lukten så fort jag öppnade ytterdörren. Tvättstugan i källaren är nämligen åter full av muslort. De hittar naturligtvis nygamla vägar in, trots att där inte finns någonting alls ätbart att hämta. Fast då kan en ju i sin musenfald bygga bo med egen toa i tvättstugelådor istället (känsliga läsare varnas för bilden nedan)…

I en renoverad tvättstuga som borde kunna få vara fräsch…

MUSJÄVLAR🤯🤬🤢👿

Lägenhet högt upp i en skyskrapa känns en sådan gång som ett alltmer lockande alternativ.

Regn och kompakt mörker reagerade jag över också vid hemkomst men nu, en vecka senare, känns det redan lite bättre. Jag kan till och med titta på bilderna från Sète och okulärbesiktningen av madamerna J:s nya lya där utan att alldeles gå i spinn av längt tillbaka söderut. De får det fint där alldeles vid kajkanten!

Sete, januari 2020

Jag kan också drömma mig bort till mild luft och sol när jag i bara tröjärmen vårstädade delar av murvelträdgården,

Kärlek till en lövblås😍

och till och med minnas tillfredsställelsen när det var gjort utan att fullständigt gå under av frustration över att inte kunna vara där.

Lövblåst och renspolad stenläggning i kvällsljus

För nu drar det som sagt igång igen. Jag lider ingen brist på sysselsättning och de inplanerade resorna är redan många. Löftet till mig själv är ändå att vårens resor kontra tillvaron på ön skall upplevas vara i bättre balans än i höstas, oavsett hur många resorna behöver bli.

På torsdag åker jag till Pajala för en språkdag med Kennaris fjärrlärare där. Så långt norrut har jag aldrig varit och det känns rentav lite äventyrligt. Jag kan lova att det var betydligt trixigare att boka de många resbenen dit, jämfört med mina franska diton. Kanske tur av flera skäl att pajalaresorna nöjer sig med att vara digitala?

Den stockholmska blixtvisiten…

22 tisdag Okt 2019

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… avslutas med en Croque Madame på Restaurang Luzette på Centralen. Här blir en både så madamad och omhuldad att en rent av sticker ut lillfingret i en snipig gest när glaset förs till munnen. Jag vet inte jag, om det är en slump att jag letar upp matställen med franska förtecken när hungern sätter in och jag fått lite egentid att slå ihjäl innan avfärd västerut? Sådana ställen har dessutom mycket litet med det Frankrike jag lärt känna att göra. På vår bykrog, Le Café Nouvel, springer inte personalen omkring i svarta västar och långa, vita förkläden och ser ut som från en annan tid. Skägg som på en Toulouse Lautrecmålning verkar också det obligatorisk.

Jag fnissar lite, fast bara i smyg, för croquen är god,  personalen så himla gullig mot den här rufsiga, ensamma madamen att jag rent av roas av att spela med.

Men är det franskt?

Joråvars, filmiskt och romantiserat franskt. Parisiskt, kanske. Som på La Cupole. Eller, det kanske är att ta i, men någonting ditåt. De illgröna, orangea och cerisa servetterna lyser i alla händelser med sin frånvaro och det är lika bra det. Är inte överförtjust i dem, bara överseende. Det är trots allt så mycket annat som aldrig går att återskapa på en järnvägsrestaurang i Stockholm i oktober, hur mycket stärkelse som än gått åt för att ge servetterna den rätta looken.

De får iallafall fem murvlar av fem. För ansträngningen, liksom. Och för att frankofilen tillåtits drömma sig bort en stund.

Nu återstår tre dingledagar innan nästa resa; den till Murviel via Stockholm och lite lördagsmys med prinsarna. Det blir snabba ryck över den också, för fjärrundervisningsprojektet puttrar vidare, Dingle pockar på uppmärksamhet och när förkylningsbacillen nu är på reträtt, måste också mamma hälsas på.

Denna höst stavas tempo. Högt sådant.

Jag flaxar hit och dit. Har roligt. Njuter. Och försöker planera in ledigheter när jag bara är. Det senare är lättare sagt än gjort. Ser jag tillbaka, är det nog så jag för det mesta levt mitt liv, åtminstone de senaste dryga tjugo åren. Det där märkliga drivet att kasta mig in i spännande men ytterst osäkra projekt, var kommer det ifrån?. Det kittlande i att inte veta?

Något av det mest kittlande jag gjort är att tillsammans med L impulsköpa murvelhuset. Alla mina impulser har inte lett till bra saker men alla har de varit utvecklande. Med murvelhuset vaknade ett nytt mod och en ny kreativitet. Målet är hela tiden större frihet och större flexibilitet för att inte vara slav under geografin.

Håller det på att lyckas?

Jag tror nästan det.

Jag hoppas det.

Händer det inte snart, får jag kanske ändå fundera på att hitta en lugnare lunk.

Inte blir jag yngre, och hur bra är jag egentligen på att känna mina begränsningar?

Koketterar jag med min upptagenhet nu? Risken finns men det är inte meningen. Jag tror inte alls att jag står över sådant, utan tvärtom ser jag det som en av baksidorna med min blåögda optimism; eller uttryckt med den numer ganska populära pippi långstrumpklyschan; ”det har jag aldrig gjort förut, så det kan jag säkert”.

Eller inte.

Det har jag blivit varse fler gånger än jag vill minnas.

Det är ändå annorlunda nu. Barnen är vuxna, jag kan experimentera. Och just det, inser jag, är något jag längtat efter. Går det åt skogen, drabbar det främst mig själv och på ett sätt som ändå blir hanterbart, för mitt i alltihop knarkar jag trygghet också. Jag ser till att ha något att falla tillbaka på. Hängslen och en halv livrem, typ.

På tåget hem tänker jag sova. Bonsoir, tout le monde!

Det hann bli kväll i Paris

19 torsdag Sep 2019

Posted by in distansjobb, Jobbinvasion, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.

Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.

Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.

Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.

Det är hisnande.

Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.

Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.

Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag  den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.

Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.

Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.

En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.

Jag ser fram emot alltihop.

En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,

kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.

Bra saker med trasiga plan?

  1. En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.

2.  Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,

3.  Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,

4.  …

5.  Öhhh…

6.  …

7.  Nej, jag kan inte komma på något mer

I Montpellier regnade det.

Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.

Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.

Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.

15 söndag Sep 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi är hemma igen efter en utflykt till murvelvänners svenska viste i Lysekil.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilda vindar från havet rycker i våra västkustska fönster och jag har svept en filt runt benen. I händerna en stickning som får mig att fånigt leende tänka på prinsarna jag lämnade i Solna för en knapp vecka sedan:

Hejdåvink utanför solnaköket

”Landet runt” rullar på vår tv-skärm och jag låter den första, allvarliga höstkänslan svepa in över mig. Helt oävet är det inte. För en liten stund, iallafall.

Jag åker snart till Murviel för att försöka få igång köksrenoveringen del 2. Kylskåp är beställt,

Ett stort rostfritt monster från Smeg…

kakelprover är fixade,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och François är vidtalad, så jag hyser någorlunda gott hopp om att det kommer att komma igång.

Spis har jag hittat fast ändå inte. Vi vet vilken vi vill ha men just de måtten vi bestämt oss för är naturligtvis såpass ovanligt att jag ännu inte lyckats lokalisera just den. Liknande, ja, men med fel mått. Monteringen av skåpen blir liksom avhängigt av att de där större pjäserna som kylskåp och spis är på plats för att det inte skall bli oväntade glipor och därmed skarvar. Det lutar därför åt en bredare variant, trots att det innebär mindre bänkyta på sidorna men med den fördelen att den verkar finnas inne både på Boulanger och Darty, med möjlighet till någorlunda snabb leverans. Något billigare är den också, sin större storlek till trots.

Susanna är genast på och ritar en ny variant med den bredare spisen och det ser ut att kunna fungera det med.

Precis som det varit de senaste gångerna inför resorna ner till Murviel, så kryper en stress in under skinnet på mig och den är inte alldeles lätt att mota bort. Jag behöver liksom en ursäkt (som att planera ett kök….) bortom att jag bara vill dit med jämna mellanrum för att rättfärdiga resorna ner. Det är faktiskt riktigt fånigt men så fungerar jag. Jag har också skaffat mig en inte oansenlig hoper nya förpliktelser som ständigt pockar på uppmärksamhet. De är ena riktiga illbattingar, de där förpliktelserna, och de får allt som tar min uppmärksamhet ifrån dem att framstå som trivialt, onödigt och som något som faktiskt borde få vänta. Att de i grunden är förpliktelser jag i högsta grad valt och som jag också trivs med, bidrar förstås till kluvenheten.

Helt och hållet kan jag sällan släppa taget om jobbet. Jobben. Jag vill det inte heller. Det är mycket att göra, rent av kniven mot strupen, men bit för bit tar vi gemensamt kommando över sakernas tillstånd och min dingleskola har mig i sitt grepp. Det får den. Det är fint att få vara engagerad i något som känns viktigt.

Fina Dinglegymnasiet…

Samtidigt har jag de senaste dagarna gett simultankapaciteten ett ansikte, när jag i fredags morse sladdade in på skolan tidigare än vad jag brukar, drog igång Adobe Connect för att kunna supporta mitt lilla språkföretags lärare under deras första fjärrlektioner i spanska och tyska, och samtidigt satte mig i ett möte om städrutiner inför en inspektion nästa vecka.

En mängd saker pockar på min uppmärksamhet samtidigt och ibland får jag spel. Fast oftast inte ändå, för saker blir gjorda, både av mig och av alla proffs runtomkring mig. Jag känner mig rentav för stunden priviligierad och jag är dessutom smått tagen av och fascinerad över hur bra det ändå går att ha lärare på två olika platser i den södra halvan av landet, medan eleverna sitter på två olika skolor nästan så långt norrut i landet som det går att komma.

Att jag kan bli nästan löjligt lycklig där jag befinner mitt i en virvelvind och ser hur det ändå fungerar, skvallrar måhända om att det är tur att det inte riktigt är dags för pension än på flera år.

Så var det det där med älsklingarna. Dem som jag alltid vill vara nära. S som finns mindre än en timme bort men som jag ändå inte hinner träffa så ofta som jag hade önskat. Mamma i Värmland. Och De två äldsta tillsammans med prinsarna, som jag trots allt ser till att prioritera. Den minsta prinsen i Solna älskar att titta på mina inspelade filmsnuttar på paddan. ”Ärtil!” ropar han förtjust när jag tar fram den, i förhoppning om att han skall få titta på sin rolige och högst älskade bror Bertil. Att han själv finns representerad bland de där filmklippen vill han inte riktigt gå med på. Det är Bertil för hela slanten.

Häromsistens satt det lilla grynet i mitt knä när vi bläddrade bland klippen och tryckte fram ett klipp från december 2018. Ingen Bertil finns med i det och ingen Bror heller. Istället står fönster och dörrar öppna mot vår murvelträdgård, solen skiner och fransk musik ljuder ur högtalare i bakgrunden. Det är lite stökigt. Julförberedelser pågår och det sköljer över mig hur mycket jag längtar dit.

För vad den där filmsnutten förmedlar till mig är att avkopplingen, den totala, den finns där. Den väntar på att sänka mina axlar och på att få mig att släppa den knottriga stressen för ett tag. Jag vet att när jag väl är där, är det lättare att släppa taget och hitta mitt ekvilibrium igen.