… är inte vad jag försöker göra från min duggregnande horisont på ön. Här har jag landat efter min fantastiska pajalaresa,

fyra dagar i Solna med ljuvliga prinsar och skolbesök,

parat med lärarintervjuer och ihopknytande av säckar för diverse  uppdrag för Kennari.

En lördag med besöksdag på Dinglegymnasiet…

HLR-hunden Kasper

Smart dam letar godis

Eldkubbe à la Dingle

krympte sedan min hemmahelg till en söndag med muslortsanering (igen) och en rastlöshet som fick mig att plocka fram linoljan, ekologiska ägg, färgpigment och penslar.

Sedan gick jag loss på matbordet, som i höstas strippades på sin flagnande plastfärg. Trots söndagens duggregn, bestämde jag mig för att det var tillräckligt ljust för att äggoljetemperan skulle kunna oxidera. Jag har längtat efter att få tid och tillräckligt med dagsljus för att komma igång. Det är rent terapeutiskt och jag njuter av såväl doften av linolja som av att känna penseldragen i handen.

Det där lät kanske lite pretentiöst, trots att det bara handlar om stresshantering. Det är otroligt tillfredsställande med omedelbart resultat när jobblivet sällan bjussar på tillfredsställelse av sådant direkt slag. Att Kennari rör på sig alltmer är förstås väldigt skönt men det går inte att vila i det. Tvärtom gäller det att hänga med, utnyttja det momentum vi har nu och inte slarva bort det när det blir allt fler parametrar och detaljer att hålla i huvudet. Här finns dessutom den framtida möjligheten till ett alltmer digitalt fjärrjobbliv. Med längre och tätare vistelser i Murviel som grädde på moset.

Tillbaka i måndagsdingle pockar också rektorsverkligheten på min odelade uppmärksamhet och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det stundtals börjar kännas en aning splittrat. Men allt det som jag ägnar min vardag åt är så förbaskat viktigt och jag är inte beredd att släppa taget om något av det just nu.

Men planerar gör jag.

Ser alternativen som alltmer påtagliga och inom räckhåll och jag börjar så smått känna viss tillfredsställelse över att jag så här långt envisat mig kvar i en trots allt tämligen krävande tillvaro. Frukterna jag så smått börjat skörda är visserligen små men äger till sist viss sötma.

Jag har jobbat mycket. Har ett komptidskonto att arbeta ner. Dagar i Murviel inte bara hägrar, utan är bokade. Inte så många som jag hade hoppats men tillräckligt många ändå.

Om en liten månad ungefär.