När jag är ute och reser, såvida det inte är mellan Tjörn och Solna eller via mamma i Värmland, brukar det vara kallast på avreseorten. Vid landning på destinationen blundar jag en stund och låter den vanligtvis ljumma vinden smeka mitt kylslagna nylle. Nu åkte jag norrut. Riktigt långt norrut. Sist det begav sig åt det hållet, fick det räcka med Åre. Är det ens halvvägs till Pajala, tro? Medan jag sitter på Arlanda och glufsar på en måttligt god macka och unnar mig ett glas vin i väntan på mitt resesällskap, slår det mig att resesällskapet var med då också, när vi skidade omkring i lilla byn Ånn utanför Åre. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet.
Livet har vindlat iväg med oss utan att vi haft någon kontakt förrän vi via Facebook insåg för några år sedan att vi hade en del uppdatering att ta hand om. Nu är vi himla moderna tillsammans i lilla fjärrundervisningsföretaget Kennari och det är därför vi är i Pajala.
Det är egentligen ganska fantastiskt att få bli äldre och att ha förmånen att kunna förundras över hur mycket vatten som hinner rinna under broarna, hur mycket en får uppleva och, för all del, genomlida och inte minst att förbluffad få inse hur det ena ofrånkomligen leder till det andra utan att du någonsin helt kan styra och kontrollera det. Att sedan dessutom se det som en ynnest att en inser hur bra det kan bli trots, eller kanske tack vare, att livet inte låter sig styras; ja, det inger ett sällsamt lugn som jag önskar att jag hade haft tidigare. Fast hade jag bara lufsat planlöst och förnöjsamt omkring, hade förstås inte mycket hänt, så nog skall jag fortsätta med mina planer och drömmar.
Och njuta av både ny och återupptagen vänskap!
Men Pajala var det alltså. Här är vi nu, ett par av Kennaris fjärrlärare och jag. Imorgon är det språkdag på Centralskolan i Pajala och vi har tagit oss hit från Tjörn, Stockholm och Umeå och jag ser mig lika förundrat omkring som den gången när nacken intog bakåtböjt läge under skyskraporna i New York. Fast naturligtvis handlar det om förundran av ett helt annat slag.
Göteborg- Stockholm, Stockholm-Luleå och sedan Luleå-Pajala i ett litet propellerplan genom nattsvart kväll. Vi sörlänningar – umeiten är ursprungligen från södra Spanien – fnattar omkring och utstöter med jämna mellanrum förtjusta läten över VIP-loungen där vi väntar på att jonair-piloten skall lotsa oss ut till det lilla planet,
Fjärrläraren i spanska och den förvånade piloten som smått roat lät sig fotograferas. Turist i ett exotiskt norr, moi? Bien sûr!
över exotiska skyltar och över den vänliga nyfikenhet medpassagerarna visar oss. Om de tycker att vi är lite knasiga, så är det helt ok, för alltihop är faktiskt exotiskt på ett sätt som jag inte upplevt på väldigt länge.
Jag kapitulerar rakt av.
Vi landar mjukt i det myckna vita i Pajala och blir fotograferade framför både planet och framför den fina terminalbyggnaden.
Inte mycket action här. Bara stilla. Och vitt.
Erik, som under den halvtimmeslånga flygningen gett oss en crash course i pajalakunskap undrar sedan försynt hur vi tar oss in till Pajala.
– Vi tar en taxi, tjoar jag glatt.
Ridå.
Här finns ingen taxi om du inte förbeställt. Och jag som tänkte att de skulle stå på rad och ragga nyanlända passagerare. Från ETT plan. Med nio platser.
Jag känner mig lika aningslös och korkad som vore jag en amerikansk kryssningsturist, som under ett halvdagslångt stopp i Stockholm undrar var isbjörnarna är.
Men Erik, som visar sig vara en klippa i kommunen och gift med en av lärarna på skolan dit vi skall och god vän med intendenten som väntar på oss på hotellet, tar resolut kommando och säger att då åker ni med mig!
Självklart åker vi med Erik.
Vi känner ju nästan varandra nu.
Vi har ju umgåtts i VIP-loungen i Luleå och bjudits på kaffe och macka ur en plastback i det lilla planet,
A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt…
medan han förklarat för oss att vi kommer att flyga över polcirkeln och att landningsbanan i Pajala är både lång och kommunal.
Så vi hoppar in i hans bil och möter tunga malmbilar i snöröken på vägen, får se skidspåren där Charlotte Kalla tränar, avfarten till Kaunisvaaragruvan, och sedan in i ett stilla Pajala, där vi får en liten sightseeing-tur förbi Michael Niemis hus, följt av en biltur ut på Torneälv,
Utflykt på älvisen. Såklart.
avrundat med en tur förbi gamla skolan, som nu är lyxiga lägenheter, och kommunhuset innan vi släpps av vid hotellet. Naturligtvis är han hej och du med alla därinne. Pajala är inte jättestort.
Jag är glad att jag är här. Det känns märkligt hemtamt och främmande på samma gång.
Bra fôlk, liksom.
Visst kan du se mig med både korvkniv, ryggsäck och en smidig spade…? Saxat ur Pajalas turistbroschyr på nätet.
Ett synnerligen oförlåtande klimat under många månader om året gör något med de som väljer att underkasta sig sådana villkor. Jag inser att det kan bli hur bra och tryggt som helst. Men nej, jag klarar att vara storögd turist i några dagar men kommer också att fortsätta vara ohemult nöjd över min snöfria ö och ännu mer nöjd över mitt soldränkta murvelhus.
Jag skall dock fortsättningsvis uttrycka mig mindre kategoriskt och onyanserat om trakterna norr om Slussen, för jag vill faktiskt åka hit igen. När det är vårvinter och ljust. Eller kanske i september.
Ett ”snow on demand” på mina villkor.
Går ju inte att värja sig mot en plats med sådana fordon…
