Taggar

, , , , , ,

Den där märkliga, vemodiga känslan. Den när du vet att det är dags att kamma till sig och släta ut skrynklorna på linnekläderna, sträcka på sig och starta den mentala förberedelsen inför det andra livet. Det där livet som upptar den största delen av tillvaron och som är fylld av tidiga morgnar, stopp i Södra länken och av att-göra-listor som bara växer.

Jag har vinkat av jycken och hennes husse idag.

Att stänga garageporten, se bilen försvinna nerför backen, trampa upp för trappan och stänga dörren om mig i ett tomt hus känns märkligt. På lördag är det min tur att lämna, så det är inte de ynka ensamma timmarna som stör. Istället är det att behöva lämna det som blivit ett så tydligt hemma som känns märkligt. Det är tryggt här på hemmavis just för att både jag, L och hund boat in oss, mutat in favoritvrår och förmår skrota runt med lagom fart.

Fast huset är inte hemma ännu. Huset på avenyn i Murviel är ett semesterhus och sådana måste med nödvändighet lämnas gång på gång. Det är deras öde. Jag tyckte mig höra huset sucka tungt när de två resekamraterna for imorse. Eller var det kanske jag som stod för den aktiviteten? Oavsett vilket, så måste det oundvikliga vemodet motas med aktiviteter av allehanda slag och de bästa är de som förebådar ankomst av nytt sällskap för huset, så jag började med de dammiga cyklarna i garaget. De fick sig en omgång med trädgårdsslangen och har fått färsk luft i däcken. Spackel är blandat och skall snart upp på väggen i sovrummet för att få till en slät yta för tapeten med de franska verben. Det är inte säkert att den kommer upp innan jag åker men då är det åtminstone förberett när jag kommer nästa gång.

På övervåningen surrar tvättmaskinen och kylskåpet är fejat och klockan är snart nio. Vemod är antingen eller. Vemod trycker ned dig i en trumpen soffa eller så hetsar den till aktiviteter som fyller tomrummet. Idag verkar det vara det senare som gäller. Uppe vid poolhuset står den gistna gamla möbeln och väntar på andra strykningen äggoljetempera från Av Jord – läser i Milis Ivarssons bok Jordens färg (s.273) att första lagret inte behöver ha oxiderat färdigt om oxidationsklimatet är bra. Och bra klimat för oxidation är ljust och torrt:

Work-in-progress

Work-in-progress

Jag tror att jag kommer att chansa i eftermiddag. Vill ju så gärna få det klart innan jag åker. Blir det tok, kan jag alltid göra om det nästa gång jag är här. Och där har vi snitsen med semesterhus; de står där och väntar på dig, har beredskapsläge. De ändrar inte på någonting, bara väntar och fryser tiden tills du är tillbaka och låter den ticka på en stund igen.