Timmen är sen, dagen har varit lång och milen många. Vi körde resans längsta etapp idag, med våra tolv timmar från Heidelberg och lilla Hotel am Kornmarkt till Murviel.

Det känns, trots att jag inte kört så mycket. Jag har istället stickat mig ner genom Europa och kan berätta att du ledigt hinner färdigställa en kofta till en liten barnbarnspojke under de där milen:

Jag lade inte ifrån mig stickorna förrän vi passerat péagen in mot Béziers men då var det nödvändigt, för den här välkända vyn vill jag inte missa

Speciellt inte med tanke på att inte alla franska rastplatser är särskilt estetiskt tilltalande:

Jamen sitta i den här trappan och studera det myllrande folklivet – det vore väl något?

Hur tänkte arkitekterna, undrar jag, när den här brutalbetongen växte fram på ritbordet?

Var de inspirerade av Pansarkryssaren Potemkin när den gigantiska trappan materialiserades? Eller tänkte de att rastande bilister nog behöver en grandios entré till rastpalatset med turistshop, oceanstor restaurang och plastmöbler på en grå stenläggning utanför? Tänkte de att nu skall vi bygga något riktigt stort och härligt invid autorouten, så att turisterna på semester i Bourgogne eller på väg till Rivieran, väljer att stanna på rastplatsen istället? Med ett av världens finaste vindistrikt ett stenkast därifrån…?

Det är både sorgligt, fängslande, patetiskt och provocerande på samma gång. Visionärerna bakom La Grande Motte vid kusten var kanske också här på Aire de Jura och vispade med sina arkitektpennor, i febrig iver att ordna det praktiskt åt de nya turisterna vid mitten av förra seklet. Samma turister som då nyss fått avtalade semesterveckor och som med begränsade tillgångar i börsen gav sig ut mot det stora äventyret på Europas vägar.

Märkligt.

Men nu är vi alltså på plats hemma i Murviel. Vi har fått moules marinieres hemma hos C och E och en genomgång av sommarens välfyllda sociala kalender. Hunden är lycklig men trött.

Hon tycker nog att den här sista resedagen var en smula övermaga men klagar hon? Icke. Hon tittar bara uppgivet på oss, liksom konstaterande att ska en få umgås med sin flock är det bara att hänga på. Hålla sig still på ett ställe är inte vad som kännetecknar Wildas flock. Fast hon gillar oss ändå. Imorgon blir det inspektion av ägorna för både hund och människoflock. Får se om inkräktarna hållit sig borta den här gången.