Nästan två veckor har gått sedan jag kom hit och även om temperaturerna varit behagliga i stort sett hela tiden, så är det dagar som denna som är särskilt välgörande.
Jag vaknade av fågelsång och sol genom fönstret på glänt imorse. Jag behövde inte dra upp täcket över öronen mot sval morgonluft, utan konstaterade att luften där utanför var mild redan.
Dörrarna har stått öppna hela dagen,
medan vi plockat bort efter gårdagens adventsmys med vännerna.
Jag har suttit i solen och stickat,
men yllet i knäet blev till slut för varmt, så jag fick lägga det ifrån mig och istället vända nyllet en stund mot solen.
Vinterdag iförd solglasögon och kortärmad T-shirt är min sorts vinter! Morgondagen ser också ut att kunna bli fin, enligt Métio-France.
Har jag berättat att jag är barnsligt förtjust i advent? Julafton är fin men jag är inte överdrivet förtjust i julmat. Lika mycket som advent älskar jag vårt årliga julbak, numera med stafettpinnen för huvudansvaret överlämnat till nästa generation:
I matchande förkläden, naturligtvis
Fast varje år slänger jag pepparkakor och hittar sista påsen saffransbullar någon gång runt påsk, för inte heller är jag särskilt förtjust i bullar och kakor. Men att julbaka är ett måste. Inför varje första advent. Glada barn, som äter mer deg än de borde, kaos, julmusik och ibland snö utanför fönstret hör till. I år bakades det med ymnigt snöande utanför köksfönstret i Solna.
Mästerbagaren……med mesta tindretSju småttingar hjälpte till……att baka men alla får inte vara med på bildMmmmmm…
Andra bakomgången företogs däremot med slösande sol utanför den öppna terrassdörren i Murviel:
Julkänslan finns här också men den är annorlunda. Mitt på dagen är solen intensiv som en påsksemesterdag i min barndoms norska fjäll men när kvällen kommer och alla ljusen tänds i vårt murvelhus, då är julkänslan nordiskt mysig. Inga gigantiska tomtar eller blinkande blå ljusslingor som bara ser malplacerade ut i en miljö där vintern, som jag känner den, är på säkert avstånd. Igår tog jag och Åsa en tur in till Béziers. Log, ändå uppskattande, åt vinterlandskapet med fakesnö som byggts upp vid Jean Jaurés,
tog en tur längs med Paul Riquet, som kantas av små bodar med saker att äta och krimskrams att köpa.
Det gör ingenting att det är en smula tacky, att det inte är julgranspynt av tovad ull och hantverk av god kvalitet till salu, som på den enklaste av svenska julmarknader. För eftermiddagsljuset är varmt där det silas genom de kvarvarande guldfärgade löven på platanerna,
och att sedan kunna ta en kaffe i solen innan hemfärd slår det mesta.
Hemma i murvelhuset står granen på sin plats invid trappan och i fönstren lyser en stor adventsstjärna och dito stakar. Pyntet är bara svenskt, för här får de occitanska fransoserna ursäkta; de har inte en chans mot oss nordbors känsla för julgemyt! Och hur skulle de ha kunnat skaffa sig det när de aldrig har behövt betvinga ett kompakt midvintermörker månader i sträck?
Jag vaknade klockan nio idag, drog lilla hunden intill mig och somnade om. Tre galet intensiva veckor i Växjö är avklarade och jag känner inte tröttheten förrän huvudet landar på kudden i min egna säng i Tjuvkil. Jag får en och annan orolig kommentar om mitt beteende och det är säkert befogat. Jag måste bromsa in fullständigt när helgen kommer och vifta bort alla tankar på måsten, annars håller det inte. Uppdraget i Växjö är visserligen krävande och jag har en del jobb med både det egna lilla fjärrundervisningsföretaget och med naturbruksskolorna men det är hanterbart. Långa resor däremot, vet jag sedan länge är något att se upp med. Alltså följer L med ibland som chaufför och stödtrupp tillsammans med hunden.
Då kan jag sjunka ner i passagerarsätet, dra en tröja över mig och somna. Helger som följer på veckor i sällskap av stödtruppen, är därför av ett helt annat och piggare slag.
Snart stundar en helg i Donegal på Irland och därifrån flyger vi sedan ner till Murviel tillsammans med en av barnbarnsfamiljerna. Det har varit planerat länge och långt innan jag tackade ja till Växjöuppdraget, som inte hade blivit av om det hade inneburit att jag blivit tvungen att avstå från veckorna i Murviel. Jag är betydligt bättre på att villkora och ställa krav innan jag tackar ja till sådant som är jobbrelaterat nu, än vad jag var när jag var yngre. Det är sällan det är problem att ställa rimliga krav och jag önskar att jag hade förstått det tidigare. Det hade besparat mig mycket. Nu hägrar de där murvielveckorna och det är nog faktiskt så att de är avgörande för att jag skall orka fullfölja höstens uppdrag.
Strandhugg får det nog bli! Med medhavd frukost och hink och spade😍
I Murviel skall vi småfixa och åka på utflykter. Jag skall läsa sagor, natta och morgonmysa på terrassen under solseglet som Dan Poltrago satte upp i somras.
Dan och Camilla på Villa Fondanten får mig att återuppleva de där första årens eufori över vårt murvelhus. Jag följer dem på deras instakonto, ler igenkännande när bilder på frukostar, ostbrickor, vyer över byn från ett vackert fönster och på utflykter läggs upp och kompletteras med drömska texter om den fortfarande nya frankofila tillvaron. Igenkänningsfaktorn är hög men jag konstaterar också att de där två har en entreprenörsanda som jag bara kan drömma om och deras franska äventyr kommer att fortsätta att vara av ett annat slag än vår. Inspirerande så det förslår är det och deras närvaro i den svenska kontingenten i Languedoc har på kort tid etablerats med en imponerande självklarhet.
Apéro på Villa Fondanten
Camilla och Dan är inte ensamma om att ta plats. Languedoc är poppis och det yngre gänget influerar och lockar allt fler att upptäcka vårt favorithörn av Frankrike. Jag följer flera av dem, om än sporadiskt och de börjar bli så många att de är svåra att hålla isär. Kontona har namn som är till förvillelse lika och alla har det gemensamt att de bevisar att det går alldeles utmärkt att älska ett gammalt hus. Skavankerna är bara charmiga och de näst intill oöverstigliga renoveringsbehoven blundas det för. Tänk om de visste hur djupa hål i plånboken de där stenälsklingarna kommer att gräva, tänker jag. Och tänk om de visste just hur djup kärleken kan bli och hur många sätt att finansiera dyrbara reparationer de kommer att komma på, tänker jag vidare. För de misslyckade köpen verkar vara försvinnande få eller så omskrivs de inte, så ivrigt upptagna som vi är att bara berätta om de gyllene stunderna.
Men även om också jag genom alla år valt att fokusera på drömskt klotter, så kanske vi alla ändå har ett ansvar att berätta vad loppor, läckor, råttor, fallande fönsterluckor, vild växtlighet och flagande färg gör med ens ekvilibrium?
Jag vet inte om jag hade velat veta; om jag hade velat ruckas i mitt tillstånd av totalt rosenskimmer inför det gamla bedagade murvelhuset? Några försökte men jag höll det ifrån mig. Jag tror att det var bra att jag stannade kvar i lyckoruset och därmed i min övertygelse om husets alla förtjänster stod bättre rustad när verkligheten började göra sig påmind. Många delade glada minnen bildar en alldeles utmärkt sköld när olyckor ställer sig på rad och hotar att tippa alltihop.
Murvelhuset har blivit småttingars. Det vill jag för allt i världen inte ta ifrån dem.
Stormen Hans verkar ha regnat ur sig. Vi har varit hemma i svensk sommar i drygt två veckor och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Murviel. Vädret är värre än det typiskt sommarsvenska och jag påminns om varför vi blev med det murvielska huset för snart tolv år sedan. Ändå är vi båda två – L, jag (och hunden) – så glada över vårt nybyggda radhus. Vi tycker att det är fint och havet är lika nära här som det var under Skärhamnsåren.
Vår terrass har dessutom något av ett mikroklimat, så uteliv levs här också, om än inte på kvällarna.
Här behövs piff, men en skön plats är detApéroplatsenSedumtaket blommarKvällsolplatsen
Tvätten torkas på en torkvinda som inte blåser omkull och jag har till slut köpt en begagnad havskajak. Vi får se om jag hinner traska ner till vår lilla hamn och sjösätta den innan det blir höst på riktigt.
Här ligger min kajak till vänster om den gula längst fram, på en ett och ett halvt år gammal bild
Än så länge är dock sommaren högst närvarande, de något blygsamma temperaturerna till trots. Barn cyklar, leker, springer och gråter genom öppna fönster när det är läggdags. Förra helgen satt jag och tittade ut genom vårt köksfönster och fick bevittna hur en liten flicka lärde sig cykla. Först vågade hon inte alls, sedan vinglade hon fritt en stund innan färden blev stabil. Det hann bli mörkt innan hon försvann in igen. Då hade hon cyklat i flera timmar. Jag hoppades på just detta när vi bestämde oss för att lämna Skärhamn; liv och rörelse, barn som leker och ett grannskap med naturliga mötesplatser och gemenskap. Jag är ju ingen ensamvarg, utan vill ha tryggheten i människor runt omkring mig.
Jobb tar mig dock bort från allt detta under veckorna. Det blev ett tillfälligt konsultuppdrag i Växjö igen, trots att jag lovat mig själv att bara ta uppdrag som inte kräver alltför långa resor. Jag började förra veckan och hösten känns därmed plötsligt alldeles väldigt påtaglig. Jag har införskaffat en ny ullkappa som är så fin att jag nästan längtar efter kyla. Den hänger i vår walk-in-closet, som sakta men säkert blir till vår med spegel, knoppar, klädstreck och andra praktikaliteter undan för undan på plats.
Under sommaren har jag dessutom trotsat den franska värmen och stickat en tjock ylletröja till mig själv. I helgen blev den klar och jag konstaterar att den oformliga garnhögen i knäet faktiskt blev till något jag kan ha på mig.
Det var kul att sticka den men jag hann också bli otålig flera gånger om. De får bli stickeplagg i betydligt mindre storlekar framöver. Projekt saknas inte. Inte garn heller. Det ligger otåligt och väntar på mig i ullkorgen som svärson Erik gjort åt mig.
Den är redan en klenod där den tagit plats under den platsbyggda bokhyllan i vårt vardagsrum.
En ny vecka väntar och till helgen skall liten lben firas i Oslo. Hon fyller två år, precis som kusin Maj gjorde för två veckor sedan. Maj hade stort kalas på landet och vi var där och njöt av att se hur nöjd hon var med sitt kalas.
Men snart är vi i Murviel en sväng igen och Languedoc gjorde sig påmint och ställde sig framför mig i onsdags när skolans lärare började; franskläraren tog mig i hand, presenterade sig och med ett stort leende på läpparna sa att vi sågs i somras,
Läsåret kan börja!
… på grillkväll hos Magnus och Outi på Chez les amis, där hennes dotter sommarjobbar och där sagda fransklärare tillbringat större delen av sommaren. Pytteliten är den, världen.
Jag åkte till plantskolan idag. Ett formidabelt ställe i Rollsbo i Kungälv. Stort utbud, friska, fina plantor och himla trevlig personal. Inte konstigt, därmed, att det var full kommers där. Det är dessutom äntligen ordentlig försommar, så jag köpte en rosenbuske och lavendel, som jag satte i vår enorma kopparkittel,
ett aldrig så litet olivträd fick också följa med hem,
liksom petunior,
smultronplantor,
och backtimjan;
Jag har skapat ett litet hörn i kvällssolen, alldeles perfekt för en apéro i solen;
Det har blivit så bra här i Tjuvkil, och faktiskt precis så som jag hade föreställt mig. Småttingar cyklar omkring i vårt bilfria lilla område ända tills det är läggdags. Då hörs istället protester bakom rullgardiner och fönster på glänt när samma småttingar skall nattas. Fåglalåt fyller luften, liksom en svag hint av grilldoft. Och humlorna, ja de har redan hittat till mina nyplanterade inköp. Havet är alldeles nära och ibland skriker en mås. En båt brummar förbi i fjärran och områdets hundar ger skall emellanåt. Grannar går förbi medan jag sitter här, hejar och stannar ibland för att byta några ord. Det är socialt, det är trevligt och det är tryggt. Och – priviligierat till tusan, jag vet. Det är ett ödmjukt faktum.
Tjuvkil har snabbt blivit vårt svenska lilla paradis och just nu, just här, lyckas inga bekymmer inkräkta på mitt ekvilibrium. Det betyder inte att det inte stökar också i mitt liv. Det gör det, naturligtvis, och ibland tar oro och bekymmer överhanden. Just därför är både mitt franska och mitt svenska happy place så viktiga. De hjälper mig hålla fokus och de hjälper mig orka. En stunds njutning i kvällssolen och morgondagen blir både hanterbar och något att se fram emot. Kanske lyser kvällssolen imorgon också? Fast om den gör det, då hittar ni inte mig på min apéroplats i solen, för då är jag i Oslo och där lyser solen precis lika intensivt. När den inte gör det, så glittrar det iallafall, för där finns Iben och snart också hennes lillebror.
… sa Bror när han med sin lilla hand i min traskade genom vårt lilla radhusområde ut till bilen för vidare färd hem till Solna i måndags. Det har han rätt i, tycker vi, som faktiskt är en smula överraskade av hur fint vi tycker att det är i området. Planteringar omgärdade av cortenstål och inga ruträta gångar gör det harmoniskt. Fasaderna gillar jag också; lite uppdaterad sjuttiotalsestetik är det över dem.
På framsidan kom en stackars ensam häggmispelbuske på plats idag;
den skall kompletteras med en liten ligusterhäck in mot uteplatsen, fick vi veta av de två trädgårdsarbetarna som jobbar i området. Vi kanske kan använda en vrå av uteplatsen innanför häggmispeln en stund om kvällarna mitt i sommaren, men än så länge når dock inte solen in i just den vrån av vår utemiljö, som då blir ganska ogästvänlig.
Ett litet bord har iallafall kommit på plats, i hopp om bättre, ljusare och varmare tider
Morgnarna denna påskhelg har annars varit av det allra ljuvligaste slaget; vi var uppe med en rimlig tupp vid sjusnåret varje morgon, med mys och bus bland täcken och kuddar, följt av frukost, shoppingtur med L och sedan promenad med hunden.
”Idag vill jag gå till havet”, sa Bror en morgon och då fick det bli så.
På långfredagen kom lillkusin Maj med sina päron och hunden Kerstin, och då blev det liv i luckan! Det firades påsk med äggjakt i fina lekparken och med terrasshäng i den varma vårsolen.
Maj gjorde oss förstås sällskap i morgonmyset och den här mormorn kände sig därför alldeles särskilt påskalycklig.
Till slut fick vi också badkaret på plats med hjälp av de extra paren armar på besök, och det premiärbadades och konstaterades att det var ett bra måttat och bra valt badkar. Långa som korta får plats och badrummet känns inte alls så trångt som jag var rädd för att det skulle göra.
Det är tomt i huset nu, sedan älsklingarna åkte och vi har återgått till allt flyttrelaterat fix. Flyttkartonger har tömts, flyttats runt och burits bort och vår soffa från Sweef har landat i vardagsrummet.
Ena hörnet av vardagsrummet i väntan på bokhylleväggen …… och den andra sidan, där mammuten landat!
En hel del fix återstår, men nu behöver åtminstone inte våra piffiga skinkhalvor vara hänvisade endast till sittplatserna i köket när de vill koppla av.
Om en och en halv vecka åker vi till Murviel via först Oslo i några dagar, och sedan Solna. Där skall vi mest koppla av, för maj månad kommer inte att bjuda på så mycket stilla liv i övrigt.
Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.
För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.
Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;
Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.
Entrésidan med frukosthörna under takBostadsrättsföreningens gemensamma orangeri
Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.
Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.
Baksidan i sydväst
Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.
En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.
Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.
Häng med henne är ju verkligen inte fel!
Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;
Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
Morgonmys med hunden Kerstin
Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
Vackert i Faluns gamla gruvby
Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!
Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,
Full vinter påTrollåsen
för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.
Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint! Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.
Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här. Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats
och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné. Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.
Efter avklarat jobbmöte på Teams igår – jo, jag vet att det var lördag – var jag på väg ner i tvättstugan för att sortera tvätt. Dittills hade jag inte riktigt höjt blicken och lagt märke till vädret. Torsdagens ljuvligheter,
Kanske dags att berätta att berget i fonden heter Vineklätten och inte mitt hemsnickrade ”Uleberget”?
Överblivna granitblock från tiden då man skeppade granit till världens alla hörn just härifrån.
Av granitblocken har man på senare tid byggt en kaj …
… med en badstege för den hugade!
Ett rejält stycke uthuggen bohuslänsk historia …
Hunnebostrand mellan klipporna
Stina tog täten
Fiskebåt på väg ut alldeles vid foten av Vineklätten, aka ”Uleberget”
förbyttes nämligen under fredagen till snökaos och gråslask. Jag såg därför framför mig en helg spenderad inomhus, eftersom snöslask inte är kompatibelt med mig. Men utsikten utanför vårt tillfälliga ulebergsboende drar alltid till sig mina blickar, oavsett väder, och gårdagens gnistrande solsken knockade mig. Alltså gick jag ut. Drog ut en stol på den vindstilla terrassen och slog mig ner.
Vårvinter, minsann!
Dagsmeja. Takdropp. Intensivt ljus. Februari. Att en sådan inledning på februari tar över stafettpinnen från en jämngrå januari är en veritabel lisa för en vinterhatande själ som min. Kan det kanske till och med vara så att jag gillar februari lite?
Stort som smått väntar denna vår; som flytten till vårt nybyggda radhus till slut och mer jobb. Undervisa lite skall jag till och med göra, minsann! Det var längesedan sist och nu känns det därför lite nytt och spännande. En del jobbiga saker finns med i mixen också, men när är någonsin tillvaron bara glass och ballonger? Ett nytt litet barnbarn – mitt sjätte! – väntas i maj och det är naturligtvis det allra största!
I Murviel hoppas jag äntligen få utrymme för inredning av det mer enkla slaget. Det innebär dock inte att det inte fortfarande pågår visst detaljarbete innan vi tar paus från större förbättringsarbeten. Väggfasta hyllor skall upp vid matplatsen i stora rummet, som också skall få en ordentlig tavelvägg – att den befintliga tavlan sitter så högt har sina rutiga skäl, men snyggt är det inte, så det skall åtgärdas.
duschdörren i en suite-badrummet hoppas vi skall vara fixad när vi kommer ner nästa gång,
och den svarta kranen utbytt mot en likadan som den vi har i gästbadrummet;
Det lilla glasfönstret ovanför ytterdörren har haft en trasig, tejpad ruta ända sedan vi flyttade in men nu är snart också den åtgärdad;
Sue från Suzanne Art gör ett nytt halvmånefönster åt oss, som blir rena konstverket. Temat är stjärnhimmel à la van Gogh och Murviel, liksom den också är en flirt med L:s bakgrund inom rymdindustrin; en skyttel får därför dyka upp i det ena fönsterhörnet! Jag ser fram emot det färdiga halvmånefönstret något alldeles ohemult och det är så spännande att få följa med i processen.
”Bespoke” hade det beskrivits som, om det hade dykt upp i något brittiskt inredningsmagasin. Platsbyggt, anpassat och en spegling av våra intressen och preferenser är det lilla fönstret.
Jag har en glad dag idag, fastän varannandagsvädret denna söndag började med gråtrist snöslask igen. Men dagen är ledig och kravlös, så jag kan ge tankar om smått som stort fritt spelrum. Det längtas men jag är framförallt helt nöjd med att bara vara här, precis där jag är. Vi har till och med käkat söndagslunch med en himla trevlig mänscha på Bella Gästis i Hunnebostrand, så inte går det någon större nöd på oss. Att det dessutom sprack upp igen och Bohuslän kråmade sig å det grövsta, lättar förstås också upp.
Kan undra om tanken ens föresvävade en hårt arbetande stenhuggare att människor skulle söndagsflanera på kajen, där en gång larmet måste ha varit öronbedövande och olyckorna många. Granit är tungt, oförsonligt. Blir till och med lite rädd för de kvarlämnade blocken där uppe på klippavsatsen …
Men det gör något med en när historien är så närvarande och omhuldad som här. De fastboendes engagemang syns på fler sätt än ett och kommunens storstilade planer på det ena bygget glassigare än det andra har stött på ständig patrull. Kvar är därför promenadstråket längs med vattnet och en skulpturpark får husera här istället för vräkiga bostadsrätter med gloriös utsikt, förbehållet företrädesvis utsocknes med tjocka plånböcker. Jag tycker nog att det är fint, jag. Respektfullt.
Murvielklotter 