Jag är här, vid vårt nyligen införskaffade köksbord, iklädd mjukisbrallor och ullbetofflad, nyduschad, nyfrukosterad, osminkad och ganska rufsig i håret. Jag skall ingenstans, åtminstone inte idag och jag känner en enorm lättnad över just det. Inte sedan början av november har jag tofflat runt i huset i Ulebergshamn utan planerade resor nära förestående. Ingen har tvingat mig till detta nomadliv och resorna har varit ömsom otroligt mysiga, ömsom yrkesmässigt givande och mitt ständiga behov av omväxling får därmed sägas vara rejält tillfredsställt. Men till slut får det räcka. Igår kväll kom jag hem från sista vändan i Växjö. Två dagar för överlämning var en akt av pur viljestyrka, just för att resorna (igår genom kompakt mörker och piskande snöblandat regn), packandet och trista hotellnätter till slut blir övermäktigt. Uppdraget i Växjö, däremot, har varit en alltigenom inspirerande och faktiskt kul upplevelse. Nu gnuggar jag mig ändå yrvaket i ögonen, sträcker på min bilstela kropp och blickar ut över den makalösa utsikten, där typiska västkustvindar krusar vattenytan i den lilla hamnen.
Jag skall njuta av att inte genast behöva packa väskan igen; jag skall komma ikapp mig själv och ladda om. Mamma skall få besök och franska godsaker att bjuda sina grannar på äldreboendet på. Finaste Iben i Oslo längtas det efter och snart är det väl ändå dags för en roadtrip till Solna och Falun?
För inte sa jag väl att det är en långtidsparkering i Ulebergshamn som det handlar om?
En många veckor lång jobb-barnbarns-jul- & nyårsturné är till ända,
Full vinter i OsloFjärde adventskalkon på beställningSagojul i Falun …… med så mycket julstämning …… att till och med en inbiten snöbelackare som jag …… tvingades kapitulera.Stina blev rejält uppmärksammad och god-julad på julaftonspromenadenStina och värdinnan Kerstin gillar varandra!Jullunch i Falun🎄Kalles jul var riktigt spännande!… och nyårssupé från Miss Woon hos småttingarna i Solna
och vi har åkt västerut igen för ett kort stopp innan vi åker ”hem” till Murviel för ett par lugna veckor. Eller nu ljuger jag ju, faktiskt. En sväng inom Växjö blir det innan vi sätter oss på planet mot Paris, följt av TGV till Béziers, på trettondagen. En del distansjobb tar jag med mig till det franska vistet men vi kan åtminstone hålla oss stilla medan vi är där. Att jobba har jag ingenting emot. Växjöuppdraget har till och med gett mig förnyad energi. Det är skönt med ett tydligt huvudmannaskap och etablerade stödfunktioner; sådant gör rektorsuppdraget tryggt och betydligt enklare än när sådant stöd inte finns. Det lär nog därför bli fler konsultuppdrag framöver men först skall en flytt klaras av och en flänga-omkring-paus tas. Prioritet, förutom Frankrike och min mamma, har förstås främst resorna till småttingarna. Jag längtar efter dem alla; Bertil, som tar mig i handen och ser mig djupt och frågande i ögonen när jag säger att jag skall åka hem men att jag kommer snart igen. Om hur länge är snart? Är tre veckor ”snart”? Vi är bästisar, Bertil och jag, och bästisar vill gärna hänga mest hela tiden.
Bertil låter sig inte så lätt fångas på bild för tillfället – han har annat för sig! – så jag bjuder på höstens fantastiska skolfoto istället❤️
Elsie, det lilla lyckopillret, som smilar, charmar, vinkar, klappar händerna
och tycker att hunden Stina är väldans intressant.
Det är för övrigt ömsesidigt, eller är det kanske snarare det som ramlar ner från Elsies matplats som gör just jycken så förtjust …? Så Bror, som älskar tåg i alla skepnader,
Busschaffisen Bror på SpårvägsmuseetLite trångt för en stor mormor men vad gör man inte!Åsså mer Briotågpryttlar i julklapp från oss …
och som skall följa med mig till Göteborg snart igen. Där planeras för kusinträff med Maj på Alfons Åbergs hus. Båda kusinerna är förtjusta i pojken med den bruna stickade tröjan, så det tror vi blir en bra dag. Maj, den gulliga lilla loppan, för övrigt, så full av glädje och sprall; henne skulle jag ju också hellre ha lite närmare!
Tittut, mormor!Förstklassig hjälp när nötter skall mortlas till kalkonstuffingen på juldagen
Och Iben! Trollungen; pillimarisk, söt som en gröt och norsk!
Jag längtar efter dem allihop, fastän vi ganska nyss har setts. Ändå far jag till Murviel…
För dit längtar jag också alltid. Föga kompatibelt längt är vad det handlar om, därav alla resor. I Murviel skall vi mest vila den här gången. Förhoppningsvis kommer den efterlängtade badrumsdörren på plats, liksom den till vår lilla klädkammare. Gör de det, skall jag dra på mig merylbrallorna, och måla sagda dörrar. Det känns som ett lagom projekt.
Sedan skall den nyröjda trädgården inspekteras,
apelsiner plockas från trädet i terrasseringen,
Mogna apelsiner…
och nyplanteringarna uppe vid poolen beundras. Jag kommer garanterat att fota härligheterna närgånget. Nya tonnellen på terrassen utanför köket skall få lämplig taktäckning och den trasiga parasollen skall skickas till dechetteriet.
Det skall bli skönt. Stora parasoller och klumpiga parasollfästen är utrymmeskrävande och jag tror att terrassen kommer att upplevas större nu. Eller åtminstone mer praktisk och lättskött. Det blir fint.
Ett helt nytt år har det så till slut blivit. Hur kommer det att bli? Hur var 2022? Det går ju inte att i det större perspektivet beskriva 2022 som ett bra år. För mig personligen finns dock mer att se tillbaka på och vara nöjd med än tvärtom. Det hindrar inte att året också haft sina bekymmer också nära mig. De passerar naturligtvis inte obemärkta förbi och stundtals har oro parkerat sig och stört mitt ekvilibrium. De samexisterar, alla känslorna; allt det som påverkar, gör mig glad och som gör mig ledsen. Det finns alltså, som alltid, utrymme för förbättring. Skall jag berätta det för 2023 och försöka dirigera det nya året i rätt riktning? Om jag kan. Om jag bara kunde. Men dock; Gott Nytt 2023, kära bloggläsare!
När hade vi senast en så här riktig vinter i advent? På västkusten, dessutom? Här regnar det ju alltid; på tvären, underifrån, i kaskader. Blåser gör det också. Men inte nu, alltså. Vindstilla, kallt och pudersnö. Och en sol, om än blek.
Mitt vinterhat till trots kapitulerar jag, för Ulebergshamn i vinterskrud är så andlöst vackert att jag inte kan se mig mätt. En ljust blekblå himmel med molnstråk som sträcker sig mot uleberget och på andra sidan den lilla hamnen ligger en molnbank med snö. Duckar vi den eller drar den in? Det är omöjligt för en amatör att veta, eftersom ingen vindriktning kan anas. Inte så mycket som en krusning syns på hamnens stålgrå vatten. Det är nästan ominöst. Som lugnet före stormen, snöpudret före det oundvikliga slasket…
Men hur vackert det än är, drömmer jag om Murviel. Det har införskaffats ett duschdraperi i linne till gästbadrummet,
och glasskrapor som inte behöver skämmas för sig.
Jag kan reta upp mig ordentligt på fula städattiraljer, som jag ändå vill ha nära till hands. Jag ser bara just dem om de är framme och ingenting annat. The devil really is in the details. Ändå är de här djävulska detaljerna fullkomligt ovidkommande. Jag inser förstås det och skäms lite för att jag låter sådana futtiga bekymmer rinna ut i fingrarna som håller i reMarkablepennan. Eller bekymmer, förresten; det kan de ju rimligen inte beskrivas som. Men en stunds verklighetsflykt kanske det kan få vara att låta tankeverksamheten snurra runt sådant som inte betyder något egentligen?
I Ulebergshamn inreder vi inte så mycket men ljus och adventsstakar har förstås plockats fram.
Julgran blir det dock ingen; vi är alldeles för mycket hemifrån denna advent för att det skall vara någon mening med det. Jag fantiserar om nästa advent istället. Tillbringas den i Murviel, tro?
Eller blir det som vartenda år hittills, att adventstiden är så full av åtaganden, festligheter och firationer på hemmaplan att fönstret mot murveldagar inte ens går att hålla på glänt? Eller vill vi fira advent i nya radhuset i Tjuvkil?
I drygt 14 månader har vi vetat att vi kommer att bli tjuvkilsbor. Nu återstår tre och en halv månad innan flyttlasset går. Den makalösa utsikten över Ulebergshamn kommer vi förstås att sakna. Men jag längtar verkligen efter att få boa in mig i ett hem som är mitt igen. Inte många möbler har fått följa med från huset i Skärhamn och vi vill inte köpa på oss nya som sedan måste fraktas i en ny, nära förestående, flytt. Ändå har en till laminofåtölj – en mullvadsfärgad) införskaffats,
liksom en bäddsoffa som skall stå i allrummet i Tjuvkil.
En ny säng och en ny huvudgavel fick det bli också,
men lull-lullet till den får vänta tills vi är på plats. Ni vet, en sängkappa, nytt överkast, snygga kuddar och sånt. Sneglar på nya sängbord från H&M Home också …
Dessutom tvingades vi till kapitulation vad gäller matbord, efter att sedan flytten från Skärhamn bara haft ett visserligen fint, men pyttelitet frukostbord att tillgå. Jag hoppas och tror att det nya bordet skall fungera både i den ytterst lilla matvrån i tjuvkilsköket,
Runt bord för mig och L i ett träslag som inte passar i ulebergshuset men som blir fint i Tjuvkil
och i förlängt läge i vardagsrummet när vi är många.
En skiva i och plats för åttaMassiv rökt ek i matbordet från SweefOch med två iläggsskivor kan vi vara tio runt bordet
Med min snöälskande lilla vovve i knäet, hoppas jag med endast en hand ledig för redigering att ni haft en fin tredje adventshelg, oavsett om den avnjutits i skjortärmar på en sydfransk uteservering eller i snön med dunjackan på.
Imorgon bär det av till Växjö igen. Jag hör rykten om mer snö.
Fjärde december, och andra advent minsann och en liten prins bygger ett Winter Wonderland av årets paketkalender.
Det är tinder på hög nivå och planerna för nästa års kalendrar börjar ta form. Jag har ju barnbarn inte bara i Solna och nästa advent är nog de andra småttingarna gamla nog att tycka att det är kul också.
Nån rättvisa måste det ju vara!
Fram till jul tillbringas annars vardagarna i Växjö och det är inte så dumt alls, faktiskt. Vårt lilla Air BrB är supergulligt och det är advent där också.
Men mörkret…
Den småländska varianten är värre än den västkustska, jag lovar. Jag behöver egentligen gå i ”ide. Eller dra till Murviel. Till blå himlar,
Januaripromenad 2017 på Cap Leucate
och luncher i solen vid havet.
Restaurant Le Marin i Bouzigues
Det blir mörkt om kvällarna där också. Men det är bara mysigt efter en dag med en rejäl dos ordentligt dagsljus. Det gör inte ens något att kvällarna är kyliga; det löser vi med en brasa i det stora rummet i murvelhuset.
Nästa resa ner är bokad. Alldeles nyss. Vi skall inspektera den nya tonnellen på terrassen utanför köksingången och få på lämplig taktäckning på den. Förhoppningsvis har det även hunnit hända annat av det som vi anlitat hantverkare att fixa under vår frånvaro.
Under trettonhelgen bär det av för ett par ynka veckor i Murviel. Inte mer – uppdraget i Växjö har förlängts med några veckors deltid in i februari.
Bokning av resa till Murviel var därmed ett absolut måste för bevarande av förstånd, efter alla bilturerna fram och tillbaka mellan vår lilla stuga och Växjö och fram och tillbaka från Ulebergshamn till lilla Upplid, mellan Värnamo och Växjö.
Vägarna går genom mörk smålandsskog. Vädret pendlar och torsdagens solsken var ett undantag.
I fredags var det grått igen. Åtminstone i Småland. Vägen hem genom skogar mitt i ingenstans var helt renons på färg och så gråtrist att jag ville gråta. Det är faktiskt inte människovärdigt. Men i Göteborg sprack det upp och jag piggnade till.
Det pigga höll i sig ända till Trollhättan, där det började skymma.
Och regna.
Svart asfalt.
Bländande strålkastare.
En och en halv ynka plusgrad. Fy för den lede.
Halvvägs mellan Trollhättan och Uddevalla började det snöa istället. Blöt vänersnö.
Som att köra in i en lovikkavante. Oh, the joy. Not.
I höjd med Munkedal blev E6:an torr igen och igår morse vaknade jag utsövd halvtio(!) av att den bleka, vackra vintersolen badade Ulebergshamn i ett livgivande ljus.
Alltså kommer jag fram till följande; om vinterveckor måste tillbringas i Sverige, då är västkusten att föredra. För ljusets skull. Att det sedan finns små solsken i såväl Solna som i Falun och Oslo, är en annan femma. De kan också med råge uppväga frånvaron av languedocblå himlar. Åtminstone när en resa är bokad och jag får njuta av båda delarna!
En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.
Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb. Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjuttonåriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.
Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.
Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma
Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.
Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.
Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,
och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,
och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.
Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.
Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,
på terrassen,
och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.
Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.
Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.
Vi har en vecka bakom oss, då strumpor på fötterna och en tröja över axlarna känts helt rimligt. Det har blåst och solen har varit ganska opålitlig. Som tidig höst, helt enkelt. Det har ändå passat mig ganska bra, eftersom jag hade en skarp deadline att hålla med jobbet, så jobb har varit mitt huvudfokus den senaste veckan. Bara en simtur på fem dagar säger något om vädret, temperaturen och för all del också om arbetsbördan framför skärmen.
Sommar ena dagen, höst nästa och så sommar igen …
Min deadline höll jag, därmed, tack vare det något ostadiga vädret. När den var nådd, gick jag loss med snabeldrake, dammvippa med långt skaft (vi har mycket högt i tak), skurhink med mopp och fönsterputs. Det senare var välbehövligt, om än lite vemodigt, för nu är kladd från sommarens små barnhänder bortstädat och säsong 2022 slutgiltigt ihoppackad.
Brors lilla hus och studsmattan har fått flytta in under en presenning i garaget och det lilla husets tillbehör har diskats och stuvats undan.
Väldigt lite påminner just nu om de små barnbarnens närvaro och efter en kort stunds tillfredsställelse över ett välstädat hus, infinner sig som vanligt ett visst vemod.
Men jag börjar känna mig färdig med sommaren 2022 nu. Vi är här i en dryg vecka till och jag skall simma medan jag drömmer om nästa år.
Tanken var när vi for ner för snart en månad sedan att åtskilligt hantverksspill skulle få, om inte sin lösning, så åtminstone en färdig tidsatt plan för när saker och ting skall vara klara.
Så blev det inte.
Så gott som dagligen har vi tjatat på stackars snickare Loubet om besked men svaret har varje gång blivit att han inte kan ge vare sig devis eller datum ännu. Till slut tvingades vi ge upp och söka oss vidare. No hard feelings, skall påpekas; han är inte ensam om att ha mycket att göra.
Är det en efter-covid-effekt, frågar vi oss, att alla hantverkare är så upptagna, alltmedan vi jagar vidare efter en ersättare för Loubet. Vi hittar honom tämligen kvickt, även om datum för färdigställande ännu inte är spikat. Vi skall ha pergolan och dörrfix vid poolhuset ordnat, det behövs en badrums- och en garderobsdörr i vårt sovrum, nytt glas ovanför entrédörren (där har en trasig ruta suttit sedan vi fick huset och först nu får den prioritet – märkligt hur en del saker bara glöms bort …) och i det stora rummet behöver vi fler bokhyllor.
Nu finns åtminstone en försiktig plan för allt det.
Under tiden har Gary varit här och bytt ut den trasiga varmvattenberedaren mot en ny,
och vår ferronnier i byn, Eric Baisset, har till slut varit här och tagit ordentliga mått för tonnellen på vår terrass. Vi tror att just detta kommer att fixas på hitsidan om nyåret men det vet vi inte säkert. Eric pratar med tjock occitansk dialekt, så mycket av det lilla han sa gick mig förbi. Han såg dessutom vettskrämd ut när jag stapplade loss på min franska.. Det får man ju förstå – den är inte lätt för den ovane, den heller!
Medan jag väntar på besked från diverse hantverkare, kommer jag på nya projekt. På framsidan, utanför ytterdörren och framför ett av fönsten, vill vi ha ett enkelt orangeri. Inspirationen har jag fått från La Belle Vue i Neffiès för flera år sedan, utan att riktigt ha listat ut hur det skulle kunna fungera hos oss.
Skärmdumpade en bild från La Belle Vues Instagramkonto – visst är det magiskt vackert?
Men till sist har tankarna på det skramlat färdigt och nu vet jag precis hur jag vill att det skall se ut. Tanken är att ett sådant litet orangeri skulle kunna skydda den gamla ytterdörren och ge oss ett bättre inomhusklimat om vintern. Samtidigt skulle vi få en liten slags ”hall” med plats för en liten sittgrupp, en tamburmajor och en skohylla. Men vem vi skall kunna hitta, som kan ta sig an den uppgiften, det vete fåglarna! Jag skall be att få återkomma i just det ärendet.
Annars, då?
Igår körde vi middag med vänner igen. Före detta kollegan Sussie och hennes man, som i våras flyttade till Languedoc,
liksom våra nya St Chinian-vänner, kom farande.
Vi satt ute medan mörkret sänkte sig men åt vår dessert inomhus. Vi har sköna kvällar fortfarande, men de varar inte lika länge som under den franska högsommaren. En mustig burgundisk gryta värmde därför gott!
Imorgon ger vi oss nog iväg på en utflykt igen. Jag skall dessutom plocka ut ytterligare några semesterdagar nästa vecka, för att kunna njuta av de sista dagarna här för den här gången. Kanhända blir det ett inlägg om det också, så småningom.
Det började med två halvvissna purjolökar, överblivna från måndagens potatis- & purjolökssoppa. Den var riktigt god, den där soppan; kryddig (jorå), krämig, värmande och snäll. På tredje dagen, när den fått stå till sig ordentligt, smakade den som allra bäst men då hade jag ändå tröttnat. Jag förbannade en smula att jag inte fryste in resterna men tröstade mig med att upptinad potatissoppa ändå inte är särskilt gott.
Men tillbaka till purjolöken. Purjolök är gott. I dessa tider gäller det dessutom att inte respektlöst kasta det som blir över. Men när jag börjar leta efter smaskiga recept med purjolök som utgångspunkt, går jag bet. Inte för att inte recept finns att tillgå, utan för att de känns som om jag sett dem förut. Det är lite åttiotal på Pilvingegatan i Skarpnäck över den avlånga löken. Vardag i vårt nybyggda, vita Stockholmshemskök med två gulliga småttingar vid köksbordet (du får inget omnämnande här, älskade Sus, för du var inte född ännu). Fint på alla sätt men matmässigt kanske inte min mest spännande tid i livet.
Det är sedan under min jakt på purjolöksmat som jag hämtar Au pif ! från sin display bakom baguetten på köksön,
och genast förlorar mig i bilderna, i historierna och i humorn. Där blir jag sittande och skrockar över Charles Louis och Joëls kloster, hummar igenkännande över mötet med glipan* i Languedoc och förundras över hur trevligt det kan vara att läsa recept när de författats av Emma. Ingredienserna ges personlighet; de är små rackare , härligheter och de utlovas bjuda dig på en regnbåge av fröjd. Till och med en sådan som jag, som är mer intresserad av att äta än att laga maten, blir inspirerad. Au pif ! är något så härligt som en smått galen kombination av vacker coffee table-bok, kokbok, resehandbok och pur livsglädje. Rakt på bara. Okonstlat och opretentiöst.
Två förmiddagstimmar knycktes raskt från det planerade jobbet, solen hann gå i moln och inte bara en, utan två galna getingar höll på att dränka sig i min skummade kaffemjölk,
innan jag till slut motvilligt gick in till min skärm och mina analyser.
Men purjolöken då? Hur blir det med den? Tja, den ligger där och blir allt gråare.
Kanske Emma inte gillar purjolök? Kanske är den långa löken lite halvt om halvt otrendig, rentav?
Det får bli en quiche. Med Gruyère. Ost är enligt Emma svaret på livets alla gåtor. Även på gåtan om vad man gör med en vissen purjolök, troligen.
*det där korta fönstret som öppnas när barnen drar iväg på egna äventyr och innan barnbarn och åldrande föräldrar börjar pocka på uppmärksamhet