Det började med två halvvissna purjolökar, överblivna från måndagens potatis- & purjolökssoppa. Den var riktigt god, den där soppan; kryddig (jorå), krämig, värmande och snäll. På tredje dagen, när den fått stå till sig ordentligt, smakade den som allra bäst men då hade jag ändå tröttnat. Jag förbannade en smula att jag inte fryste in resterna men tröstade mig med att upptinad potatissoppa ändå inte är särskilt gott.

Men tillbaka till purjolöken. Purjolök är gott. I dessa tider gäller det dessutom att inte respektlöst kasta det som blir över. Men när jag börjar leta efter smaskiga recept med purjolök som ut­gångspunkt, går jag bet. Inte för att inte recept finns att tillgå, utan för att de känns som om jag sett dem förut. Det är lite åttiotal på Pilvingegatan i Skarpnäck över den avlånga löken. Vardag i vårt nybyggda, vita Stockholmshemskök med två gulliga småttingar vid köksbordet (du får inget omnämnande här, älskade Sus, för du var inte född ännu). Fint på alla sätt men matmässigt kanske inte min mest spännande tid i livet.

Det är sedan under min jakt på purjolöksmat som jag hämtar Au pif ! från sin display bakom baguetten på köksön,

och genast förlorar mig i bilderna, i historierna och i humorn. Där blir jag sittande och skrockar över Charles Louis och Joëls kloster, hummar igenkännande över mötet med glipan* i Languedoc och förundras över hur trevligt det kan vara att läsa recept när de författats av Emma. Ingredienserna ges personlighet; de är små rackare , härligheter och de utlovas bjuda dig på en regn­båge av fröjd. Till och med en sådan som jag, som är mer intresserad av att äta än att laga maten, blir inspirerad. Au pif ! är något så härligt som en smått galen kombination av vacker coffee table-bok, kokbok, resehandbok och pur livsglädje. Rakt på bara. Okonstlat och opretentiöst.

Två förmiddagstimmar knycktes raskt från det planerade jobbet, solen hann gå i moln och inte bara en, utan två galna getingar höll på att dränka sig i min skummade kaffemjölk,

innan jag till slut motvilligt gick in till min skärm och mina analyser.

Men purjolöken då? Hur blir det med den? Tja, den ligger där och blir allt gråare.

Kanske Emma inte gillar purjolök? Kanske är den långa löken lite halvt om halvt otrendig, rentav?

Det får bli en quiche. Med Gruyère. Ost är enligt Emma svaret på livets alla gåtor. Även på gåtan om vad man gör med en vissen purjolök, troligen.

*det där korta fönstret som öppnas när barnen drar iväg på egna äventyr och innan barnbarn och åldrande föräldrar börjar pocka på uppmärksamhet