Resorna – de kortare – är många denna höst. Jobb och privatliv har hittills inte varit helt kompatibla och i år har heller inte skavstakärrans sista tur söderut fungerat med höstlovet. Den kommande hemresan, efter denna min planerade blixtvisit till Murviel,  blir därför irriterande bökig.

Jag skulle egentligen inte ha åkt.

Det är det ännu inte färdigrenoverade köket som jag fick för mig behövde tillsyn och nu är jag ändå glad att jag åkte ner.

Den gångna veckans förfärliga oväder har påverkat mig på ett sätt jag inte riktigt var beredd på. Jag har sovit oroligt, drömt konstigt och resan ner företogs denna gång med ett smått gnagande obehag. Snälla grannar, som tittat till huset, försäkrade mig om att ingenting hänt med vare sig hus eller trädgård. Taket som lades om för sju år sedan har visat sig vara precis lika gediget som det ser ut och det är förstås tryggt. Vatten i en stenkällare med gamla vintankar är inte en källa till oro; vattnet rinner rakt igenom och ut på gatan, som har ett ordentligt nerförslut. Det har hänt flera gånger förut och vattnet torkar snabbt upp igen.

Istället oroar jag mig för sådant som kanske inte syns. Sättningar i marken vid terrasseringarna, till exempel. Sådant som kan visa sig först senare.

Imorse fick jag en liten stund med småprinsarna i Solna innan avfärd.

Bertil tyckte inte riktigt att jag skulle åka och det tyckte inte jag heller. Det kändes alldeles väldigt lockande att avblåsa hela resan denna gång och bara ägna mig åt dem istället. Alldeles särskilt som den planerade hemresan med TGV till Barcelona saboterats av flodvågor som sköljt bort banvallarna. Eftersom det är ytterst oklart när det kan vara fixat igen, har jag bokat en ny resrutt med Air France från Montpellier via Paris istället. Jag har lovat mig själv att aldrig mer fundera över Barcelona igen, för den rutten är alldeles uppenbart jinxad! Buss till Barcelona finns, men till slut går det åt alldeles för många restimmar för att det skall kännas som ett vettigt alternativ.

Solen skiner över Murviel igen. Om resorna allt oftare känns väl så besvärliga, är tillvaron när jag väl är på plats så axelsänkande att det ändå alltid är värt det. Jag vet ju det. Men det blir också alltmer uppenbart att vistelserna behöver vara längre för att inte resorna skall upplevas som alltför besvärliga.

Igen skriver jag om behovet av en annan lunk, inser jag. Denna höst är jag ändå mycket piggare än förra och kroppen protesterar inte. Men hur är det egentligen med knoppen? Hänger den med?

Jag glömde murvelnycklarna på ön och det har aldrig hänt förut. Men bygrannarna finns där och det är en trygghet bortom något jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Med resväskan innanför den låsta grinden, traskade jag genom byn för att hämta vår husnyckel, fick en snabb återkoppling om den gångna veckans fasor och hastade sedan hemåt igen.

Bortsköljda banvallar, glömda nycklar och bara uppbokade helger framöver borde kanske ha räckt som skäl att avstyra alltihop denna gång?

Men här är jag ändå.

Kvällen så ljum att till och med fransmännen sitter ute på Café Nouvel när jag springer förbi med extranyckeln till vårt hus, äntligen.

I kylskåpet en flaska vitt från Viranel, i skafferiet en påse chips och kvällen avslutas med tända ljus och ett lugn som intar min denna dag något oroliga själ.

Och det är ljuvligt.

Min plats. Och lugnet som snabbt parkerar sig.
Imorgon blir det nötfestival och lunch i St Nazaire hos Magnus och Outi.

Fast först sovmorgon.