Denna blixtvisitens sista dag sopade jag till sist bort stormen,

la på en matta

och åt ännu en frukost i sval morgonsol på terrassen.

Det var en rejäl frukost jag bunkrade upp och jag blev därför sittande länge. Fåglarna kvittrar om förmiddagarna som om det vore våren och solen började värma ordentligt genom parasollet när klockan började närma sig tio.

Se där en bra sak med vintertid!

Att jag vaknar utan väckarklocka redan vid 6-snåret är förmodligen en övergående konsekvens men det är ganska skönt det med. Sovrumsfönstret är alltid öppet mot natten och att ligga i sängen med täcket upp till öronen och lyssna på byn som vaknar är ren meditation. Stenväggen bakom sängen färgas svagt rosa av morgonsolen och i telefonen dyker två prinsar upp. De klappar på varandra, morgonmyser däruppe, 250 mil ifrån mig och är så ljuvliga att det riktigt knyter sig i bröstkorgen på den gamla mormorn.

Det är tjugonionde oktober. Tjugofem grader i solen och tjugotre i poolen mitt på dagen och jag tar årets garanterat sista dopp.

Det är som en bättre svensk sommardag, om det inte hade varit för att solen ändå står lägre på den languedocblå och därmed kastar längre skuggor över trädgården än vad den gör på sommaren.
Efter badet blir jag snabbt varm igen och jag får nypa lite i skinnet för att konstatera att jo, det här är på riktigt. Sedan frågar jag mig själv varför jag inte genast ser till att låta just detta bli min höstverklighet redan nu. Bättre än så här blir det liksom inte.

Men jag är inte riktigt där.  Det är inte dags för pension riktigt ännu. Fast visst känns det en smula knäppt att sitta på sin terrass och blicka upp mot det blå, iklädd endast T-shirt, tunna brallor och ett par Birckenstock på tossingarna ännu när eftermiddagen håller på att övergå i kväll, och konstatera att imorgon bär det iväg mot nattfrost och mörker igen.

Galet, förstås. Vad väntar jag på, liksom?

Trots att ingenting hänt med köksrenoveringen jag åkte ner för att kontrollera,

… i solen på terrassen

har axlarna sjunkit till en behaglig nivå och motviljan att åka ner som jag kände dagarna innan det var dags för nerfärd kan jag överhuvudtaget inte förstå.

Hur tänkte jag?
Hur kan jag inte minnas från den ena gången till den andra, just hur lycklig jag känner mig när jag väl är på plats?

Nåja, imorgon bär det av norrut igen. Den måttbeställda diskbänken har prutats ner till nästan acceptabel nivå och mötet med François idag kändes bra. Viktig resa ned, kan jag konstatera, återigen med ännu en erfarenhet rikare om att det är hart när omöjligt att byggleda på distans.

Eftermiddagen och tidig kväll tillbringades sedan med bygrannar och tillresta spekulanter på framtida languedocliv. Det är fint på alla sätt och jag har fått ett nytt tillskott till min vokabulär; kaffedorvlar, minsann! Eller gigantiska vetebröd. Gott var det, i alla händelser.