Det har ekat ganska tomt i murvelhusskåpen sedan jag kom i lördags. Det har liksom inte funnits utrymme för sedvanlig ankomstproviantering, eftersom både hus och bil varit upptagna av formidabelt fint besök. Men idag bar det av. Det ösregnade när jag gav mig av och jag drog en tunn liten cardigan över axlarna för att inte frysa i de småsvala 24 graderna. Det visade sig vara feltänkt. Det kan nämligen regna på de här breddgraderna utan obligaoriskt väderomslag med ensiffriga temperaturer som följd.

Jag lufsade runt en stund på SuperU och fyllde vällustigt vagnen med ekologiska ostar, lika ekologisk muesli till imorgon bitti och gigantiska paprikor, tomater, gurkor, avocados, sprättägg och platta persikor, liksom hoummus, gaspacho och sydamerikanskt, ekologiskt odlat kaffe tillsammans med fair trade thè. Utbudet av ekologiska varor har helt klart ökat sedan vi blev stammkunder på SuperU i Thèzan och jag är mycket nöjd med mig själv när jag nästan triumfatoriskt lastar in dagens snabbköpsbyte i bilen. Dotter S skulle nog vara nöjd med mig, tänker jag, när jag sedan rattar hem till huset igen. Av ösregnet syntes under hemfärden inget och termometern hade börjat dallra kring trettiogradersstrecket igen

Så fick jag besök och vi spontanlunchade tillsammans på min ekologiska fångst under vår nya markis:

Nu är det stilla i murvelhuset, men cikadorna gnisslar fortfarande frenetiskt omkring mig, fastän klockan är nästan tio. Termometern har med andra ord inte krupit under 27 grader ännu. Trafiken har tystnat, liksom svalorna som flugit ikapp med fladdermössen ovanför akaciaträden i trädgården. Jag sippar lättjefullt på ett glas rosé – jag kan ju inte låta det förfaras – stickar på en ullvante och tycker nog att livet just här, just nu är ganska fint.

Hemma firar äldsta dotter J födelsedag med sin pappa på restaurang. Det ser väldigt fint ut det också. Hade gärna varit där. Också.

Och där, som på kommando, tystnar cikadorna, signalerande att nu är det kvällen, aningens svalare och dags att krypa till kojs. Kvällens sista kyrkklockespel talar också det om att nu, kära bybor, är dagen slut. Lugn och stilla efter-festen-stämning råder och nog klipper jag lite med ögonlocken. Det är ju så mycket att stå i om dagarna, att det inte är utan att en blir lite sliten!