Det är ju en himla tur att det kommer barn och gäster hit med jämna mellanrum, så att det blir lite utflykter. Risken är annars stor att värmen har en sådan letargisk effekt att det franska semesterlivet huvudsakligen framlevs i den egna trädgården. Den är ju trevlig, förstås men här finns så mycket att se och göra i environgerna att det vore synd att bekväma sig alltför mycket tillrätta.

Alltså bestämde vi oss för en utflykt idag och rattade iväg ut mot havet. Vi är fyra morgontrötta personer, så istället för att hinna med första aktiviteten på förmiddagen, fick vi börja med att äta lunch. Lilla Mèze ligger vid Étang du Thau, är lite sömnigt, trots alla sommargäster men restaurangerna är flera till antalet och, som sig bör med ett läge alldeles invid en av Frankrikes största ostronodlingar, är det skaldjur som äts här.

En promenad på maten verkade vara en god idé men utanför parasollerna på restaurangen blev det så varmt att jag istället rymde in i den minimala skuggan av en palm och fotograferade det jag såg därifrån.

J och G tog en vända runt hamnen men kom snart tillbaka de med. Nästa anhalt var byn Pinet och Cave de L’Ormarine. Här skulle provas picpoulviner;

Här fanns femliters bag-in-boxar och vin att tappas rakt ner i medhavd plastdunk men vi valde varianten på flaska och fick med oss varsin låda av det friska, goda vinet.

Färden gick sedan vidare mot våra hemtrakter igen, via Servian. Vägarbeten ledde oss med en déviation ut på smala grusvägar genom åkrar och vinfält och trots att den riktiga vägen egentligen var avstängd, så viftades vi fram av vägarbetarna när déviationsskyltarna upphörde och vi inte hade någon aning om vart vi skulle ta vägen.

Avstängt, fast ändå inte riktigt. På en väg som inte var en riktig väg längre. Lite vådligt men sånt är förstås normal. Inget att yvas över.

Sista anhalt för dagen var caven i Cazouls lès Béziers. Den hade vår byguru C rekommenderat och det gjorde han ju rätt i. Välsorterat, trevligt och proffsigt var det. Medan vi stod där och sniffade i glasen på det ena vinet godare än det andra, kom bygubbarna in med sina plastdunkar och fyllde på från tappen. Vi fascinerades av detta, blåbär som vi är i sådana här sammanhang, och knäppte bilder på den exotiska tappen och de pittoreska farbröderna. Sickna turister…!

Det bar sig iallafall inte bättre än att det blev affärer här med. Några lådor till, av både rött och rosa, fick följa med i skuffen hem.

Så här efteråt inser jag att jag fått lära mig en hel del idag om både druvor och tillverkningsprocess. Till caven i Cazouls blir det många fler turer. Vi fick ju dessutom ett Carte fidélité och har börjat samla poäng. Pilutta dig, Systembolaget, det har inte du!