Två gånger, däremot, börjar likna en ful ovana. Jag äter min andra räkmacka ensam en helgafton på Connect Hotel i Skavsta. Sist det begav sig var en lilljulafton för ett och ett halvt år sedan. Utanför fönstren yrde snön, tillvaron var ganska trasig och det kändes väldigt ensamt. Så är det inte den här gången. Midsommarlunchen är aväten i sällskap med L och mamma och resten av familjen har det bra där de är. En firar med svärföräldrar och de andra två har tagit med sig varsin uppsättning vänner till de två sommarvisten vi har tillgång till.

Vilken ynnest det är att kunna erbjuda det! De där tankarna om att vi skulle hyra ut murvelhuset när vi inte är där har kommit på skam. Skälen är flera. Ett av dem är att den yngre generationen har svårt att planera sina vistelser där långt i förväg och att jag inte vill att huset skall vara upptaget när de väl bestämmer sig. Den stora lyxen är just att kunna kvista ner närhelst andan faller på, också för oss, förstås.

Än viktigare är skälet att det är så väldigt mycket hemma. Så mycket hemma att jag offrar den vackraste av svenska kvällar för att åka – hem.

Om nio och en halv timme går fakiren. Ett par franska röster bryter igenom fotbollssorlet i den ödsliga hotellrestaurangen. Midsommarbuffé serveras men ingen äter den.

Sorgligt? Äsch då, alla här är på väg någon annanstans, personalen är rackarns trevlig och förväntan ligger i luften.

Trevlig midsommar på er alla – på söndag plockar jag fram norrmannen i mig och firar St. Hans på det som egentligen är riktiga midsommarafton. Får se om jag hittar någon att fira tillsammans med!