Jag lämnade murvelhuset och den ensamma trädgården imorse…

Det är stora resehelgen. Skandinaver är på väg norrut och de mer kontinentala semesterfirarna åker i karavaner söderut. Vi valde en extra resdag för att slippa hetsåka genom Frankrike och Tyskland. Första etappen till Dijon via Millau och Clermont Ferrand hann sinkas med två och en halv timme redan innan vi nått fram till Clermont.

En del köer och långsam trafik var det på spektakulärt vackra A75 men inget stillastående. Ett antal rejäla stigningar i motorvägsfart sätter bilen på hårda prov men det klarar den naturligtvis. Att åka över Millaubron är en upplevelse i sig men kalaset kostar 10.80€ och rastplatsen med bästa utsikten över det arkitektoniska mästerverket tycker att det är helt ok att ta 8€ för en liten flaska vatten och två små kaffe.

Vi hade köpt baguette hos bagaren i Murviel och tagit med smörgåsmat som blivit över och kände oss mycket nöjda över att vi åtminstone inte behövde köpa micropizza till överpris.

Det duggregnade och tröjan jag i sista stund plockade fram innan vi lämnade Murviel åkte på. Jag kastade avundsjukt lystna blickar på raderna av husbilar, där deras passagerare obekymrat intog sina luncher undan regnet. Skulle gärna haft en husbil för de här resorna genom Europa…

Till millautoaletterna var köerna långa, så det hoppades över.

– Vi tar nästa rastplats, föreslog jag och kände mig väldigt klok och resvan.

Nästa rastplats var begåvad med vackra vyer den med.

Och den var till bristningsgränsen full av kissnödiga som köade till illaluktande faciliteter med hål i golvet. Jag snurrade ihop benen ett extra varv och pep, mindre stursk denna gång, att vi nog ändå borde ta nästa rastplats.

Rastplats nummer tre var smått kaotisk. Till toaletterna på McDonalds var det kö. Men det hade snurrats färdigt med skånkorna för min del, så jag fick vackert inordna mig i leden.

Vägen över Clermont är fin och välhållen men servicestationerna, som är så välordnade och ordentligt tilltagna längs med franska autorouter, är av betydligt sämre standard.  Inte sväljer de heller tillnärmelsevis lika många bilar. Eller nödiga med ihopkrullade ben.

Vi nåddes av rapporter om att det stod helt stilla norrut på både A9:an och A7:an och vi insåg att överfulla rastplatser trots allt är att föredra framför stillastående mil på frustande varm asfalt. Jag minns med fasa bilresan upp via Orange och Lyon för några år sedan och det vill jag aldrig uppleva igen.

En annan rutt och den extra resdagen innebär ett större lugn, så visst är jag, som sagt, återigen sjukt nöjd med min oerhörda klokskap.

Till vår första anhalt kommer vi till strax efter nio på kvällen; sisådär två timmar senare än beräknat men ganska ok ändå. Dijon verkar trevligt och hotellet är fint,

så på det hela taget har det ändå varit en lyckad första resdag. Vi gick ut och tog oss varsitt glas vin och satte oss förstås på en av uteserveringarna.

Märkligt folktomma för att vara en lördagkväll var de, men vi blev snart varse varför alla satt inomhus. Det var kallt. En veritabel chock för kroppar som hunnit vänja sig vid att det är varmt ute och svalt inomhus.

No more.

Imorgon kör vi en rejäl sträcka till för att sedan kunna ta det lugnt sista resdagen när vi har en färja att passa. Marginaler är helt nödvändiga att ha när Europas befolkning semestrar samtidigt. Köer hamnar du alltid i – hur långa de är och hur länge de varar, är omöjligt att veta på förhand, hur bra appar och rapporter du än har tillgång till.