Husets väggar bågnar och stolt bröstar huset sig över uppmärksamheten det får och över att det får umgås med alla gäster. Jag undrar om inte huset rentav lite malligt försöker skryta för oss om sin kapacitet? Vi vet ju att det går; S har testat det flera somrar i rad! Som på tavlan från mitt barndomshem är det då rakt inte;Nya köksön klarade av att agera frukostbuffé för elva vuxna och två barn utan problem, så redan med etapp 1 av köksprojektet märks en klar förbättring av funktionaliteten!De unga gästerna slog sig sedan ledigt ner på golvet runt soffbordet och mumsade frukostfranskt medan regnet sakta strilade utanför fönstret.Det var just sagda regn som föranledde samlingen i husets stora rum. Vanligtvis är vi under de här intensiva dagarna uppdelade på poolhuset och stora huset när det vankas måltider, eftersom det trots allt är lite olika behov som gäller när småttingar är på besök.

Franska bilar är fina grejer

Kreativt uppsökande av kyla…

Gästerna har anlänt i omgångar och det är som att jag befinner mig i en riktig feelgood-film! Den känslan är jag tydligen inte ensam om, för när gårdagens gäster anlände, jämfördes hela upplägget med Mama Mia. Bara snickarbyxorna saknades när jag och dotter J vinkade från den upplysta verandan i sammetsnatten. Jag är ju en tvättäkta Meryl-Streep-wannabe härnere, så jag blev naturligtvis pompöst nöjd med den jämförelsen!

Så alltsammans är alltså okomplicerad idyll och fullständigt fritt från sådant som inte är alldeles som vi vill ha det?

Nej, vet ni, då skulle ju tillvaron inte längre vara filmisk eller åtminstone inte realistisk alls. Den måste ju innehålla ett och annat småbarnsgnissel, kliande myggbett, en hetta som ibland prövar humören, getingstick och anafylaktiska reaktioner. Det senare slutade i ambulanstransport till sjukhuset i Beziers strax efter att jag på Instagram delat med mig av min lycka över att få sitta och lyssna på sorlet från de återförenade vännerna. Doktor G var på plats förstås och såg till att det kunde hävas men observation behövdes ändå. Alltså har också jag till slut stiftat närmare bekantskap med väntrummet på akutmottagningen på Béziers sjukhus. Det var dramatiskt medan det pågick men nu sorlar de glatt igen och ordningen är återställd.

Det är alltså så gott som aldrig bara härligt. Runtomkring oss händer saker och det är alldeles omöjligt att inte påverkas när nyheter om olyckor och sjukdomar hos våra languedocbekanta når oss. Oftast går det dessbättre bra men inte alltid. Ibland blir det helt galet fel.

Tanken svindlar då. Tänk om. Tänk om doktor G inte varit här. Tänk om den allergiska reaktionen varit värre.

Jag känner ödmjuk tacksamhet över de pärlande unga skratten i kvällsträdgården, över de sovande småprinsarna inne i huset och över att det har slutat regna. Att tillvaron bara fortsätter som vanligt.

Familjen och jag i Murviel i några dagar till, sedan får vi klara oss själva ett tag, L och jag.